Hägring 38
Mirage 38
Bok av Kjell Westö
Året är 1938. Adolf Hitlers expansionspolitik väcker både vrede och beundran, inte minst i den så kallade Onsdagsklubben i Helsingfors. Det är ett informellt diskussionsforum, som består av några gamla vänner till advokaten Claes Thune. Forumet är lika mycket en ursäkt för att supa ihop som för att prata politik, men detta år är det tydligt att Europas splittring också är Onsdagsklubbens, och Claes Thune börjar ge upp om dess framtid.
Thune engagerar sig i utrikespolitiken även som skribent i dagspressen, men är inte engagerad i så mycket annat. Han är frånskild och uppgiven, och ägnar sin byrå ett förstrött intresse. Som tur är har han en duglig hjälp i sin nyanställda sekreterare, Matilda Wiik.
Men fru Wiik känner sig inte särskilt duglig. Hon jagas av minnen från inbördeskriget, då hon var sexton år gammal och tvingades uppleva saker hon försökt glömma sedan dess. En dag hinner minnena ikapp henne. När Onsdagsklubben har möte på kontoret så hör hon en röst hon hade hoppats aldrig behöva höra igen.
Kjell Westö visar än en gång att han är en av Nordens viktigaste uttolkare av vår historia, av hur storpolitiken griper in i människors innersta liv. Hägring 38 följer, i en tätare och mer thrillerartad form, linjen från hans "Helsingforsbukett", de fyra stora romaner som skildrade Helsingfors och Finlands 1900-tal: Drakarna över Helsingfors, Vådan av att vara Skrake, den Finlandiaprisbelönade Där vi en gång gått och Gå inte ensam ut i natten.
När jag läste lite snabbt vad den här boken skulle handla om, trodde jag först att Kjell Westös roman "Hägring 38" skulle vara en i raden av alla Andra världskriget-böcker som finns. Jag hade fel.
Visst finns kriget hotande nära, men romanen fokuserar - så som jag uppfattade den - mest på relationer människor emellan. Jag både känner med och blir arg på advokat Thune och hans sekreterare fru Wiik. Det blir kanske inte alltid rätt, men de gör ändå så gott de kan.
Samtliga karaktärer var grundligt och skickligt uppbyggda. De kändes som verkliga människor. Slutet var oväntat för mig och i bokcirkeln hade vi givande diskussioner om det (och även om handlingen i övrigt).
Det som jag reagerade på mest - OBS! Detta kan vara en spoiler - var när den jude som vann en löptävling placerades utanför prispallen. Det var bara släktingen till juden som reagerade. De övriga i Onsdagsklubben verkade bara rycka på axlarna och tänka "det är sådant som händer". Skulle de ha reagerat på samma sätt om alla de tävlande hade haft samma etnicitet och religion? Eller var det just det faktum att han var jude som spelade roll?
Visst finns kriget hotande nära, men romanen fokuserar - så som jag uppfattade den - mest på relationer människor emellan. Jag både känner med och blir arg på advokat Thune och hans sekreterare fru Wiik. Det blir kanske inte alltid rätt, men de gör ändå så gott de kan.
Samtliga karaktärer var grundligt och skickligt uppbyggda. De kändes som verkliga människor. Slutet var oväntat för mig och i bokcirkeln hade vi givande diskussioner om det (och även om handlingen i övrigt).
Det som jag reagerade på mest - OBS! Detta kan vara en spoiler - var när den jude som vann en löptävling placerades utanför prispallen. Det var bara släktingen till juden som reagerade. De övriga i Onsdagsklubben verkade bara rycka på axlarna och tänka "det är sådant som händer". Skulle de ha reagerat på samma sätt om alla de tävlande hade haft samma etnicitet och religion? Eller var det just det faktum att han var jude som spelade roll?