Goda grannar
Roman 3
Bok av Mattias Edvardsson
Micke och Bianca är nya i kvarteret som till en början verkar perfekt. Men det dröjer inte länge innan det nyinflyttade paret börjar känna sig illa till mods. Detta i takt med att de lär känna sina nya grannar. Bianca råkar senare ut för vad som först verkar som en olycka men snart väcks tvivel på flera håll. Kan det vara så att lagen faktiskt måste tas i egna händer?.
Du som tyckte om Mattias Edvardsson förra roman, En helt vanlig familj, och haft stora förväntningar på uppföljaren, du kan vara helt lugn. Du kommer att känna igen den hantverksmässiga stilen och tonen i berättelsen från förra boken. Temat förra gången var familjen, och hur långt man som förälder är beredd gå för att skydda och hjälpa våra barn, och för att skydda familjen. Den här gången är temat grannar, och hur ärliga vi är och hur mycket vi kan kan lita på varandra, egentligen.
Den här berättelsen utspelar sig i det jag tycker kan vara det mest skrämmande som finns, nämligen ett på ytan idylliskt villakvarter. Finns det något ruggigare än ett villaområde där alla som bor där ängsligt följer samma mönster; klipper gräsmattan när grannarna klipper sina gräsmattor, köper ny bil när grannarna gör det, reser utomlands minst en gång per år inte för att man egentligen vill utan för att alla andra gör det, ingen höjer rösten när andra kan höra, alla ler och vinkar vänligt när man passerar. Ingenting kan vara så perfekt om det är äkta.
Micke, Bianca och deras två små barn flyttar från Stockholm till Skåne för att starta om, börja ett nytt liv. Någonting har hänt som de vill fly ifrån. Efterhand lär vi känna både dem och människorna som bor på samma gata. Jacqueline som arbetat som modell i USA, men flyttat hem och försöker finna sig till rätta i ett vanligt liv tillsammans med tonårssonen Fabian. Fabian som har svårt att anpassa sig i sociala sammanhang och ständigt hamnar i trubbel. Här finns Ola med ett mörkt förflutet och Peter som arbetar som polis. Pensionärerna Gun-Britt och Åke har koll på allt vad grannarna gör. När Bianca blir påkörd tycks det först röra sig om en tragisk olycka, men under tiden som hon kämpar för sitt liv kommer det fram mer och mer om grannarna som pekar mot att det kanske inte alls var en olyckshändelse utan ett medvetet vållande.
Jag gillar det långsamma berättandet med fokus på undertryckta känslor, stämningar och personbeskrivningar, och jag gillar precis som i Mattias Edvardssons tidigare böcker hur handlingen visserligen kretsar kring ett (förmodat) brott, men att det är hur människor agerar i pressade situationer och i förhållande till varandra som är det intressanta. Berättelsen sker i jagform utifrån dels tre olika personers perspektiv; Mikaels, Jacquelines och Fabians, dels ur två tidsperspektiv: före och efter olyckan. Berättargreppet är inte helt vanligt och jag var först tveksam till förstapersonsperspektivet, men det fungerar väldigt bra. Berättelsen håller ihop från början till slut, med små detaljer som vävs in i berättelsen och som just då inte verkar ha någon större betydelse, men som senare visar sig vara helt avgörande för handlingen.
Berättelsen följer en klassisk dramaturgisk modell där spänningen successivt stegras, för att sedan avta litet, precis så mycket att man som läsare slappnar av litet grand, och då, när man inte är beredd, klipper berättelsen till med full kraft så att man fullständigt tappar andan.
Bloggen Just nu just här/Annette
Den här berättelsen utspelar sig i det jag tycker kan vara det mest skrämmande som finns, nämligen ett på ytan idylliskt villakvarter. Finns det något ruggigare än ett villaområde där alla som bor där ängsligt följer samma mönster; klipper gräsmattan när grannarna klipper sina gräsmattor, köper ny bil när grannarna gör det, reser utomlands minst en gång per år inte för att man egentligen vill utan för att alla andra gör det, ingen höjer rösten när andra kan höra, alla ler och vinkar vänligt när man passerar. Ingenting kan vara så perfekt om det är äkta.
Micke, Bianca och deras två små barn flyttar från Stockholm till Skåne för att starta om, börja ett nytt liv. Någonting har hänt som de vill fly ifrån. Efterhand lär vi känna både dem och människorna som bor på samma gata. Jacqueline som arbetat som modell i USA, men flyttat hem och försöker finna sig till rätta i ett vanligt liv tillsammans med tonårssonen Fabian. Fabian som har svårt att anpassa sig i sociala sammanhang och ständigt hamnar i trubbel. Här finns Ola med ett mörkt förflutet och Peter som arbetar som polis. Pensionärerna Gun-Britt och Åke har koll på allt vad grannarna gör. När Bianca blir påkörd tycks det först röra sig om en tragisk olycka, men under tiden som hon kämpar för sitt liv kommer det fram mer och mer om grannarna som pekar mot att det kanske inte alls var en olyckshändelse utan ett medvetet vållande.
Jag gillar det långsamma berättandet med fokus på undertryckta känslor, stämningar och personbeskrivningar, och jag gillar precis som i Mattias Edvardssons tidigare böcker hur handlingen visserligen kretsar kring ett (förmodat) brott, men att det är hur människor agerar i pressade situationer och i förhållande till varandra som är det intressanta. Berättelsen sker i jagform utifrån dels tre olika personers perspektiv; Mikaels, Jacquelines och Fabians, dels ur två tidsperspektiv: före och efter olyckan. Berättargreppet är inte helt vanligt och jag var först tveksam till förstapersonsperspektivet, men det fungerar väldigt bra. Berättelsen håller ihop från början till slut, med små detaljer som vävs in i berättelsen och som just då inte verkar ha någon större betydelse, men som senare visar sig vara helt avgörande för handlingen.
Berättelsen följer en klassisk dramaturgisk modell där spänningen successivt stegras, för att sedan avta litet, precis så mycket att man som läsare slappnar av litet grand, och då, när man inte är beredd, klipper berättelsen till med full kraft så att man fullständigt tappar andan.
Bloggen Just nu just här/Annette