Mamma är bara lite trött
Bok av Sara Beischer
Exakt vad det är som skaver vet Minna inte. Bara att det känns som att hon inte gör rätt, eller tillräckligt. Det är så mycket att hålla koll på - leva upp till - vad man får äta nuförtiden, hur barnen ska uppfostras, och sexlivet som ska vara på topp.
Minna fyller snart fyrtio. Runtomkring henne gör folk karriär. Själv jobbar hon som lärare. Den knappa fritid Minna har är schemalagd: träning, skjutsningar av barn, klassföräldrauppdrag, husrenovering, fredagsmys och middagsbjudningar.
En dag faller Minna ihop. Hon får diagnosen utmattningssyndrom och blir sjukskriven en längre tid. När Minna påbörjar sin arbetsträning möter hon Iris, en långtidsarbetslös konstnär. Iris har varken haft en fast anställning eller lyckats med sina konstnärliga projekt. Ändå finner hon livet både meningsfullt och njutbart. Till en början ser Minna på Iris med avsmak, men utan att hon själv vet hur det går till blir Iris hennes vän - kanske den första riktiga vän Minna någonsin har haft.
Sara Beischers roman "Mamma är bara lite trött" handlar om Minna som försöker få ihop livspusslet och därigenom råkar ut för utmattningssyndrom.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om boken. Den var skriven på ett underhållande sätt och karaktärerna känns verkliga och trovärdiga. Ändå är det något som skaver, som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Det kan vara författarens försök att gestalta utmattningssyndrom. Jag fick känslan av att det inte var bokens fokus (utifrån beskrivningen på baksidan hade jag uppfattat att fokuset skulle vara just det) och att Sara Beischer bara snuddade vid det. Boken hade nog blivit intressantare om författaren hade tagit sig tid att verkligen gestalta utmattningssyndrom och vilka följder det kan få.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om boken. Den var skriven på ett underhållande sätt och karaktärerna känns verkliga och trovärdiga. Ändå är det något som skaver, som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Det kan vara författarens försök att gestalta utmattningssyndrom. Jag fick känslan av att det inte var bokens fokus (utifrån beskrivningen på baksidan hade jag uppfattat att fokuset skulle vara just det) och att Sara Beischer bara snuddade vid det. Boken hade nog blivit intressantare om författaren hade tagit sig tid att verkligen gestalta utmattningssyndrom och vilka följder det kan få.