Testamente
Bok av Nina Wähä
Annie har blivit gravid och motvilligt åker hon till platsen som hon växte upp på, en bondgård i Tornedalen. Platsen väcker minnen hos Annie, en familj med fjorton barn som inte kom överens. Platsen får Annie att fundera om man är ansvarig för sin familjs synder och om man kan förändra historien?.
Omslaget har fått mig att nedprioritera den här romanen ända sedan början av året. Lila och röda färger tycker jag inte ger ett rättvisande intryck av innehållet, som är lågmält berättat, nästan som en saga. Men när den nyligen blev Augustprisnominerad blev jag tillräckligt nyfiken på den för att börja läsa. Och nu vet jag nästan inte hur jag skall beskriva min upplevelse av den. Jag har inte läst någonting liknande tidigare.
Som läsare sugs man omedelbart in i berättelsen, och det slår mig att det känns på precis samma sätt som när jag brukade lyssna på tv-legendaren och historikern Hans Villius. För er som inte hann uppleva honom finns ett filmklipp här.
Berättelsen är som ett drama i tre delar med rubrikerna 1) The cast, the scenery, 2) The murder och 3) Who dunnit. Varje kapitel inleds med att berättaren, och det är här jag omedelbart tänker på hur Hans Villius brukade introducera olika historiska händelseförlopp, ger korta anvisningar om vad som komma skall; ”Annie kommer hem. Dramat rullas upp. Vi blir presenterade för bygden och karaktärerna. Karaktärerna? Nej, människorna! Någon hamnar på sjukhus. En annan lyser med sin frånvaro. Men ingenting har väl ännu hänt?”
Testamente är berättelsen om familjen Toimi, med Siri och Pentti och alla deras levande och även döda barn. Familjen är jordbrukare på en plats ute i obygden i finska Tornedalen där man talar minoritetsspråket meänkieli, en särskild form av tornedalsfinska. Det är tidigt 1980-tal, det lackar mot jul och alla de tolv barnen med familjer skall samlas i familjehemmet. Flera av dem har lämnat hemmet i tidig ålder. Flytt till Stockholm, Helsingfors och Köpenhamn. Andra bor fortfarande hemma eller i närheten. Bandet mellan syskonen är starkt, kanske starkare än i många andra familjer på grund av den dysfunktionelle fadern, som utan att göra mycket väsen av sig ändå skapar oro och rädsla hos barnen. Berättelsen handlar visserligen om ett testamente, men kanske mer om vad man lämnar ifrån sig som ett socialt arv. Hur påverkad man blir av sin uppväxt, hur mycket man redan har i sig och hur mycket man påverkas av andra människor och miljöer. Med en så stor och brokig familj som familjen Toimi skapar författaren en spännande utgångspunkt för den klassiska frågan om arv och miljö. Och här finns verkligen intressanta människor som vi efterhand lär känna allihop, inte minst i speglingar av varandra. Den ena mer fascinerande än den andra, vissa märkliga och direkt obehagliga.
Berättelsen sker ur Annies och sedan de övriga syskonens och föräldrarnas perspektiv. Berättarrösten bryter in i texten med jämna mellanrum och ställer retoriska frågor och funderar kring livet, i stort och smått. ”För att en relation skall djupna och människor ska kunna leva i kärlek, eller harmoni, eller åtminstone i samförstånd, så krävs att båda eller åtminstone en av parterna bemästrar verktygen att närma sig och se eller släppa in andra människor. Att sänka garden, att hänge sig. Det hade inte Pentti kunnat. Och inte Siri heller.”
Det enda som drar ned en i övrigt fantastisk läsupplevelse är slutet. När trådarna skall knytas ihop och allt skall avrundas tappar berättelsen fart, och den lyckas inte hålla kvar mitt intresse och nyfikenhet på samma nivå som innan. Det blir inte det crescendo jag förväntat mig, mer som motsatsen, ungefär som ett musikstycke som avtar i styrka för att till slut tystna. Men det kanske är så en sådan här berättelse borde sluta. Sammanfattningsvis är det en väldigt välskriven och fängslande roman, inte lik någon annan jag läst. Jag tycker verkligen att ni skall läsa den.
Bloggen justnujusthar.com
Som läsare sugs man omedelbart in i berättelsen, och det slår mig att det känns på precis samma sätt som när jag brukade lyssna på tv-legendaren och historikern Hans Villius. För er som inte hann uppleva honom finns ett filmklipp här.
Berättelsen är som ett drama i tre delar med rubrikerna 1) The cast, the scenery, 2) The murder och 3) Who dunnit. Varje kapitel inleds med att berättaren, och det är här jag omedelbart tänker på hur Hans Villius brukade introducera olika historiska händelseförlopp, ger korta anvisningar om vad som komma skall; ”Annie kommer hem. Dramat rullas upp. Vi blir presenterade för bygden och karaktärerna. Karaktärerna? Nej, människorna! Någon hamnar på sjukhus. En annan lyser med sin frånvaro. Men ingenting har väl ännu hänt?”
Testamente är berättelsen om familjen Toimi, med Siri och Pentti och alla deras levande och även döda barn. Familjen är jordbrukare på en plats ute i obygden i finska Tornedalen där man talar minoritetsspråket meänkieli, en särskild form av tornedalsfinska. Det är tidigt 1980-tal, det lackar mot jul och alla de tolv barnen med familjer skall samlas i familjehemmet. Flera av dem har lämnat hemmet i tidig ålder. Flytt till Stockholm, Helsingfors och Köpenhamn. Andra bor fortfarande hemma eller i närheten. Bandet mellan syskonen är starkt, kanske starkare än i många andra familjer på grund av den dysfunktionelle fadern, som utan att göra mycket väsen av sig ändå skapar oro och rädsla hos barnen. Berättelsen handlar visserligen om ett testamente, men kanske mer om vad man lämnar ifrån sig som ett socialt arv. Hur påverkad man blir av sin uppväxt, hur mycket man redan har i sig och hur mycket man påverkas av andra människor och miljöer. Med en så stor och brokig familj som familjen Toimi skapar författaren en spännande utgångspunkt för den klassiska frågan om arv och miljö. Och här finns verkligen intressanta människor som vi efterhand lär känna allihop, inte minst i speglingar av varandra. Den ena mer fascinerande än den andra, vissa märkliga och direkt obehagliga.
Berättelsen sker ur Annies och sedan de övriga syskonens och föräldrarnas perspektiv. Berättarrösten bryter in i texten med jämna mellanrum och ställer retoriska frågor och funderar kring livet, i stort och smått. ”För att en relation skall djupna och människor ska kunna leva i kärlek, eller harmoni, eller åtminstone i samförstånd, så krävs att båda eller åtminstone en av parterna bemästrar verktygen att närma sig och se eller släppa in andra människor. Att sänka garden, att hänge sig. Det hade inte Pentti kunnat. Och inte Siri heller.”
Det enda som drar ned en i övrigt fantastisk läsupplevelse är slutet. När trådarna skall knytas ihop och allt skall avrundas tappar berättelsen fart, och den lyckas inte hålla kvar mitt intresse och nyfikenhet på samma nivå som innan. Det blir inte det crescendo jag förväntat mig, mer som motsatsen, ungefär som ett musikstycke som avtar i styrka för att till slut tystna. Men det kanske är så en sådan här berättelse borde sluta. Sammanfattningsvis är det en väldigt välskriven och fängslande roman, inte lik någon annan jag läst. Jag tycker verkligen att ni skall läsa den.
Bloggen justnujusthar.com