Gudarnas drottning
Bok av Caroline Hurtig
"Rädda din värld Mirele... eller låt den brinna."
Kriget sprider ut sig genom landet, men Mirele utkämpar en egen strid. Jakten på gudarna blir inte så enkel som Mirele först trott.
När vetskapen om relikerna förändrar alla deras planer, måste hon tänka om. Kronan, staven och manteln är nycklarna till gudarnas fängelse men tillsammans ger de en obeskrivlig makt till bäraren.
Hennes far vet detta, och han förföljer henne, allt för att kunna ta relikerna ifrån henne och förhindra att hon befriar de sista gudarna.
Gudarnas drottning är andra delen i serien om De sista gudarna.
Wow! Tvåan var lika bra som första boken och det är en stor bedrift. I början hade jag lite svårt att fastna (men det är ofta så när jag läser) vilket störde mig eftersom jag hela tiden visste att jag skulle älska boken bara jag kom in i den. Jag hade inga tvivel om det, och fick som tur var rätt. Första halvan var ingen sträckläsning, men däremot en njutningsfull sådan. Ni vet, när man läser långsamt och suger åt sig allt i stället för att hetsa sig igenom allt i jakt på svar.
Efter andra halvan gick det inte att läsa långsamt längre, men samtidigt älskar jag känslan av att vilja läsa hela tiden för att det inte går att göra annat. Att skriva på egna manus? Inte en chans. Först behövde jag veta slutet. Och vilket slut, sedan. Tänk att Florian skulle bli så älskvärd? Jag brukar tidigt välja vem jag vill att huvudkaraktären ska välja som man (om det är ett triangeldrama i stil med "Team Edward" och "Team Jacob") och det krävs MYCKET för att jag ska ändra åsikt. Men här gjorde jag det. Jag var 100% Juliele och avskydde Florian i början av tvåan. Nu är det i stället Julien jag avskyr, vilket svin han är!
Jag tycker att Mireles resa liknar Daenerys i Game of Thrones. Det blir extra tydligt i tvåan, när hon ska samla anhängare och blir kallad drottning. Hon utlovar frihet till slavar samtidigt som hennes mål är att ta över tronen som egentligen är hennes, och folk försöker lönnmörda henne. Jag som avgudar Daenerys historia blir bara eld och lågor (Fattar ni? Eld! Haha) över detta, för trots likheterna är det något helt eget som Hurtig har skapat här. Jag får också lite Harry Potter-känslor i och med de tre föremålen som Mirele ska finna (staven, manteln och kronan) och kan inte sluta tänka att det är osynlighetsmanteln, haha.
Jag ÄLSKADE Gudarnas drottning, precis som jag visste att jag skulle göra, och känner nu lite att jag vill skrika för att jag inte kan läsa trean direkt.
Efter andra halvan gick det inte att läsa långsamt längre, men samtidigt älskar jag känslan av att vilja läsa hela tiden för att det inte går att göra annat. Att skriva på egna manus? Inte en chans. Först behövde jag veta slutet. Och vilket slut, sedan. Tänk att Florian skulle bli så älskvärd? Jag brukar tidigt välja vem jag vill att huvudkaraktären ska välja som man (om det är ett triangeldrama i stil med "Team Edward" och "Team Jacob") och det krävs MYCKET för att jag ska ändra åsikt. Men här gjorde jag det. Jag var 100% Juliele och avskydde Florian i början av tvåan. Nu är det i stället Julien jag avskyr, vilket svin han är!
Jag tycker att Mireles resa liknar Daenerys i Game of Thrones. Det blir extra tydligt i tvåan, när hon ska samla anhängare och blir kallad drottning. Hon utlovar frihet till slavar samtidigt som hennes mål är att ta över tronen som egentligen är hennes, och folk försöker lönnmörda henne. Jag som avgudar Daenerys historia blir bara eld och lågor (Fattar ni? Eld! Haha) över detta, för trots likheterna är det något helt eget som Hurtig har skapat här. Jag får också lite Harry Potter-känslor i och med de tre föremålen som Mirele ska finna (staven, manteln och kronan) och kan inte sluta tänka att det är osynlighetsmanteln, haha.
Jag ÄLSKADE Gudarnas drottning, precis som jag visste att jag skulle göra, och känner nu lite att jag vill skrika för att jag inte kan läsa trean direkt.