Mellan djävulen och havet
Doggerland 3
Bok av Maria Adolfsson
Luna som är en världsartist är i Doggerland i hemlighet. Hon ska spela in en skiva för första gången på tio år. Hon är irriterande vacker och god och tjusar alla på festen som hålls efter inspelningen. Alla utom kriminalinspektören. Nästa morgon har Luna försvunnit. En annan kvinna faller samtidigt offer för en våldsman som brutaliserat staden. Kriminalinspektören ställs inför val som avgör skillnaden mellan hennes eget liv och död.
I Felsteg, den första delen med kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, återvände hon till Doggerland efter att ha upplevt en stor personlig tragedi. En ganska stor del av den här serien fokuserar på det privata planet, på karaktärernas liv vid sidan av arbetet inom polisen.
Karens problem med sitt skadade knä fortsätter, och hon oroar sig över att hon kanske tas ur tjänst på grund av sin dåliga kondition. Tröttheten har varit förlamande den senaste tiden. Situationen blir inte bättre av att hon känt något hårt och undanglidande i sitt ena bröst och nu väntar på tid för mammografi. Och så relationen med Leo, som ingen av dem ser som ett riktigt förhållande, men som skapar svartsjuka hos Karen när Leo blir helt betagen i världsartisten Luna. Luna, som i hemlighet befinner sig på Doggerland för att göra comeback med en nyinspelad skiva efter många års tystnad. Och som plötsligt försvinner.
Mordhistorien är en väldigt obehaglig sådan. Någon eller några överfaller kvinnor och skadar dem i underlivet med en avslagen glasflaska. Författaren har skickligt valt en rimlig nivå för hur detaljerad hon bör vara för att man skall klara av att läsa vidare. Jag gillar det långsamma tempot, där jag som läsare har en rimlig chans att följa med i alla turer i mordutredningen. Intervjuer av misstänkta, teknisk bevisning och analyser varvas och vävs samman med karaktärernas privatliv där personligheter och relationer får betydelse för utredningsarbetet.
Karen har väl inte direkt en personlighet som skulle vara trivsam att umgås med. Hon menar väl och är varm och omtänksam, men utåt är hon väldigt kantig och burdus. Överhuvudtaget är karaktärerna i den här serien ganska kantiga och oförfinade med personliga problem som präglar dem och deras liv. I tidigare delar tycker jag att det har varit en bra jämvikt mellan mordhistorien och karaktärernas privatliv, i den här delen tycker jag att problemen på det privata planet får för stort fokus och drar ned helhetsintrycket. Och ändå är det just det privata jag är nyfiken på inför nästa bok, hur det skall gå för Karen. Motsägelsefullt, eller hur?
Karens problem med sitt skadade knä fortsätter, och hon oroar sig över att hon kanske tas ur tjänst på grund av sin dåliga kondition. Tröttheten har varit förlamande den senaste tiden. Situationen blir inte bättre av att hon känt något hårt och undanglidande i sitt ena bröst och nu väntar på tid för mammografi. Och så relationen med Leo, som ingen av dem ser som ett riktigt förhållande, men som skapar svartsjuka hos Karen när Leo blir helt betagen i världsartisten Luna. Luna, som i hemlighet befinner sig på Doggerland för att göra comeback med en nyinspelad skiva efter många års tystnad. Och som plötsligt försvinner.
Mordhistorien är en väldigt obehaglig sådan. Någon eller några överfaller kvinnor och skadar dem i underlivet med en avslagen glasflaska. Författaren har skickligt valt en rimlig nivå för hur detaljerad hon bör vara för att man skall klara av att läsa vidare. Jag gillar det långsamma tempot, där jag som läsare har en rimlig chans att följa med i alla turer i mordutredningen. Intervjuer av misstänkta, teknisk bevisning och analyser varvas och vävs samman med karaktärernas privatliv där personligheter och relationer får betydelse för utredningsarbetet.
Karen har väl inte direkt en personlighet som skulle vara trivsam att umgås med. Hon menar väl och är varm och omtänksam, men utåt är hon väldigt kantig och burdus. Överhuvudtaget är karaktärerna i den här serien ganska kantiga och oförfinade med personliga problem som präglar dem och deras liv. I tidigare delar tycker jag att det har varit en bra jämvikt mellan mordhistorien och karaktärernas privatliv, i den här delen tycker jag att problemen på det privata planet får för stort fokus och drar ned helhetsintrycket. Och ändå är det just det privata jag är nyfiken på inför nästa bok, hur det skall gå för Karen. Motsägelsefullt, eller hur?