Midsommarnattsdrömmar
Bok av Bengt Ohlsson
Den här boken låter oss följa en grupp människor från 25-årsåldern och uppåt. Berättelsen tar sin början 1988, då kompisgänget åkt till Roslagen över midsommarhelgen. När Olof och Jenny berättar att de väntar barn så tvingas alla inse att de håller på att bli vuxna. Några decennier senare kämpar gruppen med skilsmässor, otrohet och nya förälskelser.
Bengt Ohlsson gör tre nedslag i livet hos ett kompisgäng som i början firar midsommar tillsammans varje år och sedan mer sporadiskt. I den första delen är de i 25-årsåldern. De står i början av vuxenlivet och har flyttat hemifrån, nästan alla har fasta förhållanden och arbeten, och ett par kommer att berätta sitt livs största nyhet, att de väntar barn. Det allra första barnet av flera som kommer att födas i kompisgänget. Det är funderingar på föräldrarnas andefattiga och trista liv, och hur man själv tycker sig ha mycket större och betydligt mer spännande frågor att fundera över.
Nästa nedslag görs när gänget blivit 40 och sedan när de är 50+. Livet rullar på med vanliga glädjeämnen och problem som förmodligen kan uppkomma i relationer efter många år tillsammans. Det är förälskelser, smusslanden, lögner och otrohet, skilsmässor och nya relationer, men även kärlek som övervinner vardagslivtristess och medelåldersångest. Eller om det är tryggheten som till sist visar sig väga tyngre än modet att lämna den person man tillbringat hela sitt vuxna liv med, trots att kärleken övergått till enbart vänskap. Det här är absolut ingen feelgood, men det är väldigt insiktsfullt och fängslande med viss igenkänning, dels i mig själv, dels i vänner och bekanta.
Men så som Bengt Ohlsson skildrar livets olika stadier i den här romanen tycks meningen med livet ganska betydelselös, och jag är tveksam till att man har den här ganska krassa livsinställningen, särskilt redan i början av livet. Eventuellt känns den mer realistisk för personer i medelåldern med mer livserfarenhet och fler motgångar och besvikelser i bagaget. Om livet inte känns lättsammare när man är 25, hur skall det då bli trettio år senare med allt man gått igenom. Det är en av mina invändningar till den här boken. Min andra invändning är karaktärsbeskrivningarna. Hur mycket jag än försöker, lyckas jag inte hålla isär de olika karaktärerna. De beskrivs som olika, med olika personligheter och olika liv, men när jag läser flyter de ihop med likartade tankar och känslor. Det innebär också att jag saknar dynamiken mellan romanens karaktärer. Ändå är det en fascinerande berättelse som trots mina invändningar lyckas trollbinda mig boken igenom.
Jag skulle vilja skicka en hälsning till karaktärerna i boken genom Tage Danielssons dikt: ”Hör upp du sorgset kvidande, se här din svåra roll: att inse världens lidande med glädjen i behåll”.
Bloggen justnujusthar
Nästa nedslag görs när gänget blivit 40 och sedan när de är 50+. Livet rullar på med vanliga glädjeämnen och problem som förmodligen kan uppkomma i relationer efter många år tillsammans. Det är förälskelser, smusslanden, lögner och otrohet, skilsmässor och nya relationer, men även kärlek som övervinner vardagslivtristess och medelåldersångest. Eller om det är tryggheten som till sist visar sig väga tyngre än modet att lämna den person man tillbringat hela sitt vuxna liv med, trots att kärleken övergått till enbart vänskap. Det här är absolut ingen feelgood, men det är väldigt insiktsfullt och fängslande med viss igenkänning, dels i mig själv, dels i vänner och bekanta.
Men så som Bengt Ohlsson skildrar livets olika stadier i den här romanen tycks meningen med livet ganska betydelselös, och jag är tveksam till att man har den här ganska krassa livsinställningen, särskilt redan i början av livet. Eventuellt känns den mer realistisk för personer i medelåldern med mer livserfarenhet och fler motgångar och besvikelser i bagaget. Om livet inte känns lättsammare när man är 25, hur skall det då bli trettio år senare med allt man gått igenom. Det är en av mina invändningar till den här boken. Min andra invändning är karaktärsbeskrivningarna. Hur mycket jag än försöker, lyckas jag inte hålla isär de olika karaktärerna. De beskrivs som olika, med olika personligheter och olika liv, men när jag läser flyter de ihop med likartade tankar och känslor. Det innebär också att jag saknar dynamiken mellan romanens karaktärer. Ändå är det en fascinerande berättelse som trots mina invändningar lyckas trollbinda mig boken igenom.
Jag skulle vilja skicka en hälsning till karaktärerna i boken genom Tage Danielssons dikt: ”Hör upp du sorgset kvidande, se här din svåra roll: att inse världens lidande med glädjen i behåll”.
Bloggen justnujusthar