Terapeuten
Bok av Helene Flood
Ovanför garaget som tillhör hennes ärvda villa och renoveringsprojekt driver Sara en privat psykologmottagning för ungdomar. Både Saras jobb och renoveringen som även hennes man, Sigurd, är involverad i går långsamt framåt. Men det dröjer inte länge innan märkliga saker börjar ske i det gamla huset. Mystiska meddelanden, föremål som försvinner och oförklarliga fotsteg på vinden om nätterna gör att tryggheten är som bortblåst, och istället utbytt mot kalla kårar.
Tack till Bokförlaget Polaris för recensionsexemplar!
Terapeuten handlar om Sara, som driver en privatpraktik för ungdomar hemma hos sig. Hemma är det kaos, då hon och hennes man Sigurd tappert försöker renovera den stora villan. En dag lämnar Sigurd hemmet och försvinner, medan polisen dras in i försvinnandet dras Sara längre och längre in på banorna av att det är någon som övervakar henne, då hon hör fotsteg inne i det stora huset och saker som varit försvunna dyker upp igen.
Det här är en sådan där bok som du undrar; "ja, vad tyckte jag egentligen om dig?" när du lägger ner den. Det är en sådan bok som du knappt kan sluta läsa när du läser den, men inte den bok du längtar efter att plocka upp och påbörja läsningen. Det jag gillade var hur Flood lyckades uppehålla den mystiska och läskiga känslan genom hela boken. Jag gillade hur poliserna mer och mer började gå emot Sara, men ändå sökte andra alternativ då hennes historia kändes sann. Jag gillar hur mänskligt Sara betedde sig som karaktär, men tyckte också att alla hennes tankar och monologer som var genom den här boken blev lite för långa och utdragna. Många gånger kände jag att jag småskummade miljöbeskrivningarna, för att de var alldeles för detaljerade i min smak. Men ändå så fastnade jag totalt i historien med sättet som Helene Flood skrev.
Däremot tycker jag att den här boken var lite för karaktärsdriven för min smak. Ibland kändes det som att jag hade läst femtio sidor och fått en ynka ledtråd till vad som hade hänt med hennes man. Början tyckte jag var bäst, då satt jag som fastklistrad i sidorna, men ju längre boken kom in så blev den mindre och mindre bladvändare för mig. Jag hade önskat mer mystik och mer framfart i berättelsen. Mer att du som person faktiskt hade kunnat gissa dig till vad som hänt. Jag gillade ändå, att när man trodde man hade fått reda på sanningen, så var den helt något annat.
Rekommenderar till dig som gillar; karaktärsdrivna böcker, en huvudkaraktär som älskar monologer, utförliga beskrivningar av allt och den där mystiska, lite läskiga, känslan som får det att krypa under skinnet.
Terapeuten handlar om Sara, som driver en privatpraktik för ungdomar hemma hos sig. Hemma är det kaos, då hon och hennes man Sigurd tappert försöker renovera den stora villan. En dag lämnar Sigurd hemmet och försvinner, medan polisen dras in i försvinnandet dras Sara längre och längre in på banorna av att det är någon som övervakar henne, då hon hör fotsteg inne i det stora huset och saker som varit försvunna dyker upp igen.
Det här är en sådan där bok som du undrar; "ja, vad tyckte jag egentligen om dig?" när du lägger ner den. Det är en sådan bok som du knappt kan sluta läsa när du läser den, men inte den bok du längtar efter att plocka upp och påbörja läsningen. Det jag gillade var hur Flood lyckades uppehålla den mystiska och läskiga känslan genom hela boken. Jag gillade hur poliserna mer och mer började gå emot Sara, men ändå sökte andra alternativ då hennes historia kändes sann. Jag gillar hur mänskligt Sara betedde sig som karaktär, men tyckte också att alla hennes tankar och monologer som var genom den här boken blev lite för långa och utdragna. Många gånger kände jag att jag småskummade miljöbeskrivningarna, för att de var alldeles för detaljerade i min smak. Men ändå så fastnade jag totalt i historien med sättet som Helene Flood skrev.
Däremot tycker jag att den här boken var lite för karaktärsdriven för min smak. Ibland kändes det som att jag hade läst femtio sidor och fått en ynka ledtråd till vad som hade hänt med hennes man. Början tyckte jag var bäst, då satt jag som fastklistrad i sidorna, men ju längre boken kom in så blev den mindre och mindre bladvändare för mig. Jag hade önskat mer mystik och mer framfart i berättelsen. Mer att du som person faktiskt hade kunnat gissa dig till vad som hänt. Jag gillade ändå, att när man trodde man hade fått reda på sanningen, så var den helt något annat.
Rekommenderar till dig som gillar; karaktärsdrivna böcker, en huvudkaraktär som älskar monologer, utförliga beskrivningar av allt och den där mystiska, lite läskiga, känslan som får det att krypa under skinnet.