När allt är över
After the End
Bok av Clare Mackintosh
Max och Pip har ett sådant där förhållande som alla vill ha. De älskar och stöttar varandra och har det genuint bra tillsammans. De är helt enkelt "det perfekta paret" och lyckan är total när de får sonen Dylan.
Det visar sig dock tidigt att Dylan lider av en aggressiv form av cancer. Vid tre års ålder har han kraftiga hjärnskador och är mycket illa däran. Dygnet runt kretsar föräldrarnas liv kring sjukhusbesök, behandlingar och anpassningar.
En dag får de ett ohyggligt besked: Dylan kommer aldrig att kunna leva något som ens liknar ett fullvärdigt liv. Max och Pip ställs inför ett helt omöjligt beslut och som om inte det vore nog är de, för första gången någonsin, inte överens. De vill inte samma sak. "Det perfekta paret" glider allt längre ifrån varandra samtidigt som avgrunden öppnar sig under dem.
I ett Sliding Doors-liknande upplägg får läsaren följa Max och Pip i två olika versioner av en och samma gripande och mångbottnade berättelse.
När allt är över är en vacker, sorglig och drabbande roman om kärlek, respekt, hopp och djupaste förtvivlan.
CLARE MACKINTOSH arbetade i drygt tio år som polis. Numera är hon författare på heltid och har haft enorma framgångar med sina thrillers Jag lät dig gå (2016), Jag ser dig (2017) och Låt mig vara (2019).
3,5/4
Romanen "När allt är över" är baserad på författaren Clare Mackintoshs egna erfarenheter av att tvingas att göra ett val ingen förälder någonsin borde behöva göra. 2006 födde hon tvillingar 12 veckor för tidigt och efter ett tag stod det klart att en av hennes söner antagligen aldrig skulle få ett fullvärdigt liv. Sjukhuset behövde veta om de skulle rädda det lilla av honom som fanns att rädda eller låta honom dö.
"När allt är över" handlar om vad som händer när en mor och en far, i boken heter de Pip och Max, ställs inför detta omöjliga val och inte kommer fram till samma slutsats. Efter halva boken får vi följa paret, och deras läkare, både när deras son tillåts att dö och när han får behandling och lever vidare ett tag till.
När jag läste boken hade jag ingen aning om att författaren genomgått samma, fruktansvärda situation som de karaktärer hon skriver om, jag trodde bara att hon gjort väldigt noggrann research. För det märks att hon vet vad hon snackar om, både på det tekniska planet med sjukhustermer och rutiner men framförallt på ett känslomässigt plan. Pip och Max är båda lätta att tycka om, känna med och förstå. Det är också under första delen av boken jag berörs allra mest och har gråten i halsen nästan konstant.
Så fort ödena delas och man får följa å ena sidan Pip i det öde hon valt, å andra sidan Max som valt det andra alternativet slussas jag in i en annan känslomässig kanal. Andra delen av boken spelar mindre på pathos och mer på nyfikenhet. Där undersöker hon vad som händer med den förälder som fått sin vilja igenom och den förälder som tvingas leva med ett beslut de försökt kämpa emot. Håller kärleken hela vägen?
Hade boken fortsatt på samma spår som första halvan hade den nog varit en fullpoängare. Jag tycker fortfarande mycket om den, och kanske behövde författaren skriva som hon gjorde för sin egen skull, för att få ett avslut och försonas med sitt beslut. Men fokus vändes från pojken till föräldrarna efter hans död tog tyvärr lite udden av min upplevelse. Därmed inte sagt att det aldrig ryckte till i tårkanalerna även i andra delen :-)
Romanen "När allt är över" är baserad på författaren Clare Mackintoshs egna erfarenheter av att tvingas att göra ett val ingen förälder någonsin borde behöva göra. 2006 födde hon tvillingar 12 veckor för tidigt och efter ett tag stod det klart att en av hennes söner antagligen aldrig skulle få ett fullvärdigt liv. Sjukhuset behövde veta om de skulle rädda det lilla av honom som fanns att rädda eller låta honom dö.
"När allt är över" handlar om vad som händer när en mor och en far, i boken heter de Pip och Max, ställs inför detta omöjliga val och inte kommer fram till samma slutsats. Efter halva boken får vi följa paret, och deras läkare, både när deras son tillåts att dö och när han får behandling och lever vidare ett tag till.
När jag läste boken hade jag ingen aning om att författaren genomgått samma, fruktansvärda situation som de karaktärer hon skriver om, jag trodde bara att hon gjort väldigt noggrann research. För det märks att hon vet vad hon snackar om, både på det tekniska planet med sjukhustermer och rutiner men framförallt på ett känslomässigt plan. Pip och Max är båda lätta att tycka om, känna med och förstå. Det är också under första delen av boken jag berörs allra mest och har gråten i halsen nästan konstant.
Så fort ödena delas och man får följa å ena sidan Pip i det öde hon valt, å andra sidan Max som valt det andra alternativet slussas jag in i en annan känslomässig kanal. Andra delen av boken spelar mindre på pathos och mer på nyfikenhet. Där undersöker hon vad som händer med den förälder som fått sin vilja igenom och den förälder som tvingas leva med ett beslut de försökt kämpa emot. Håller kärleken hela vägen?
Hade boken fortsatt på samma spår som första halvan hade den nog varit en fullpoängare. Jag tycker fortfarande mycket om den, och kanske behövde författaren skriva som hon gjorde för sin egen skull, för att få ett avslut och försonas med sitt beslut. Men fokus vändes från pojken till föräldrarna efter hans död tog tyvärr lite udden av min upplevelse. Därmed inte sagt att det aldrig ryckte till i tårkanalerna även i andra delen :-)