Klubben
Bok av Matilda Gustavsson
Det var hösten 2017 som fasaden rämnade för Svenska Akademien, en kunglig och anrik akademi som grundades på 1700-talet. Det var under den uppmärksamma metoo-rörelsen som ett flertal kvinnor avslöjade att de hade blivit utsatt för sexuella trakasserier, hot och våldtäkter av den kända Kulturprofilen med koppling till Svenska Akademien.
I slutet av november 2017 publicerades en artikel i Dagens Nyheter där 18 kvinnor berättade hur de blivit utsatta för sexuella övergrepp och våldtäkter av en av Sveriges mest inflytelserika personer i kulturvärlden; Jean-Claude Arnault, till att börja med kallad Kulturprofilen.
Artikeln fick större konsekvenser än någon sannolikt hade kunnat ana, för plötsligt blottades inte bara den tysthetskultur som präglat kulturvärlden, där Arnault på grund av sin maktposition, inte minst som make till Katarina Frostensson, dåvarande ledamot i Svenska Akademien, kunnat utnyttja och begå övergrepp mot kvinnor under tre decennier utan att någon vågat eller velat anmäla honom. I slutet av 2018 dömdes Arnault mot sitt nekande till 2,5 års fängelse för två våldtäkter.
Klubben: En undersökning är journalisten Matilda Gustavssons fördjupade berättelse om hur hennes arbete ledde till att Jean-Claude Arnault till slut kunde stoppas. Klubben, som egentligen hette Forum — nutidsplats för kultur, hade sedan 1989 varit en scen för kulturmöten mellan författare, filosofer, musiker, bildkonstnärer, dansare, översättare och skådespelare. Här serverade så kallade Forumflickor klädda i svart och med rödmålade läppar vin i plastglas under tiden kulturfolket minglade. Lovande debutanter bjöds in för att läsa upp sina dikter, spela sin musik och ställa ut sin konst. När misstankarna mot Arnault offentliggjordes, och han senare också polisanmäldes och ställdes inför rätta, stängdes Klubben.
Matilda Gustavssons avslöjande visade också kopplingarna mellan Arnault och Svenska Akademien, vilket fick långtgående konsekvenser för akademiens anseende och trovärdighet hos dess ledamöter. Ingen kan väl ha undgått att läsa om det maktspel som pågick inom akademien, med utspel från akademiledamöter som slöt upp kring Arnault, andra ledamöter som avgick i protest eller tvingades avgå.
Relationen mellan Arnault och Frostensson är för mig helt obegriplig. Han kunde ta på andra kvinnor rakt framför ögonen på henne. Och hon som annars var ganska tyst och tillbakadragen fick enorma vredesutbrott om någon sade det minsta negativt om Arnault. Det är svårt att föreställa sig att hon, en uppenbart kompetent och självständig person, samtidigt kan vara så beroende av någon annan, att hon blundar för hans konstanta otrohet och övergrepp mot andra kvinnor. Kanske behövde hon lidandet för att kunna skapa, det är ju en sådan där typisk konstnärsklyscha, och kanske ansåg hon det fint att uthärda. Att stå över mänskliga känslor. Inte bara Jean-Claude Arnault, utan alla som kom i kontakt med Katarina Frostensson, tycks ha sett henne som en upphöjd isdrottning, en stor auktoritet och kulturellt överlägsen. Men i mina ögon gjorde hon sig enbart till åtlöje genom den bok, K, hon gav ut efter att Arnault dömdes, där hon onyanserat och uppenbart omoget försvarar honom och menar att han är utsatt för en konspiration. Läskigt med personer i maktposition som har så oproportionerligt höga tankar om sig själva.
Lika märklig är förstås Arnault själv. Matilda Gustavsson har granskat hans bakgrund och i boken visar hon hur han har ljugit om det mesta i sitt liv; sina föräldrar, sin uppväxt, sin utbildning, sina uppdrag och sina förmågor. Han har till exempel utgett sig för att ha gått på elituniversitet i Frankrike, men i själva verket hade han utbildat sig till elektriker, dock utan att ta någon studentexamen.
För att inte tala om alla som Arnault omgav sig med, hans entourage, som tycks ha sett honom som en förfinad, främmande fågel bland övriga gråsiskor i landet. Kulturellt bevandrad, social, uppmärksam och lyhörd. I vissa delar kan man förstå begeistringen över hans person. Men han tycks uppenbarligen också ha varit en gränslös narcissist och sexmissbrukare, som använde sin maktposition för att hjälpa fram eller förgöra unga kvinnor beroende på hur de valde att agera på hans närmanden. Narcissist och sexmissbrukare är inte benämningar som Matilda Gustavsson använder i boken. Hon är väldigt noga med att inte skriva något som kan äventyra hela undersökningen. Men vad annat kan han vara? Något är ju uppenbarligen väldigt fel. Det framkommer tydligt när man läser intervjuerna med de kvinnor han utnyttjat.
Matilda Gustavsson håller en neutral ton genom hela redogörelsen. Hon tar inte ställning, trots att det måste ha varit oerhört svårt att förhålla sig nyanserad efter allt hon fick veta genom intervjuer och efterforskningar. Det är väldigt skickligt. Och ärligt. Hon beskriver till exempel hur hon önskade att hon kunde göra kvinnornas berättelser renare. Varför lämnade inte kvinnorna lägenheten före eller efter ingreppet? Varför förlamades de istället för att göra motstånd? Hon var rädd att kvinnorna inte skulle bli trodda. Vissa författare och journalister har efter att Arnault fälldes påpekat just dessa irrationella omständigheter som skäl för att kvinnorna inte utsattes för våldtäkter i juridisk mening. Men domskälen visar tydligt att synen på våldtäkt faktiskt har förändrats. Det handlar inte längre om hur ett offer förväntas bete sig efter våldtäkten, utan om vad gärningsmannen har gjort.
Huvuddragen av det som framkommer i boken kände jag till sedan nyhetsrapporteringen, men det som gör boken så intressant är att den ger en djupare förståelse för hur en person kunde stå skyddad av kulturetablissemanget under mer än trettio år. Hur en person kunde bete sig hur som helst mot unga kvinnor utan att det fick några konsekvenser. Matilda Gustavsson har gjort en imponerande undersökning som är både välskriven och välgrundad.
Bloggen Just nu just här/Annette
Artikeln fick större konsekvenser än någon sannolikt hade kunnat ana, för plötsligt blottades inte bara den tysthetskultur som präglat kulturvärlden, där Arnault på grund av sin maktposition, inte minst som make till Katarina Frostensson, dåvarande ledamot i Svenska Akademien, kunnat utnyttja och begå övergrepp mot kvinnor under tre decennier utan att någon vågat eller velat anmäla honom. I slutet av 2018 dömdes Arnault mot sitt nekande till 2,5 års fängelse för två våldtäkter.
Klubben: En undersökning är journalisten Matilda Gustavssons fördjupade berättelse om hur hennes arbete ledde till att Jean-Claude Arnault till slut kunde stoppas. Klubben, som egentligen hette Forum — nutidsplats för kultur, hade sedan 1989 varit en scen för kulturmöten mellan författare, filosofer, musiker, bildkonstnärer, dansare, översättare och skådespelare. Här serverade så kallade Forumflickor klädda i svart och med rödmålade läppar vin i plastglas under tiden kulturfolket minglade. Lovande debutanter bjöds in för att läsa upp sina dikter, spela sin musik och ställa ut sin konst. När misstankarna mot Arnault offentliggjordes, och han senare också polisanmäldes och ställdes inför rätta, stängdes Klubben.
Matilda Gustavssons avslöjande visade också kopplingarna mellan Arnault och Svenska Akademien, vilket fick långtgående konsekvenser för akademiens anseende och trovärdighet hos dess ledamöter. Ingen kan väl ha undgått att läsa om det maktspel som pågick inom akademien, med utspel från akademiledamöter som slöt upp kring Arnault, andra ledamöter som avgick i protest eller tvingades avgå.
Relationen mellan Arnault och Frostensson är för mig helt obegriplig. Han kunde ta på andra kvinnor rakt framför ögonen på henne. Och hon som annars var ganska tyst och tillbakadragen fick enorma vredesutbrott om någon sade det minsta negativt om Arnault. Det är svårt att föreställa sig att hon, en uppenbart kompetent och självständig person, samtidigt kan vara så beroende av någon annan, att hon blundar för hans konstanta otrohet och övergrepp mot andra kvinnor. Kanske behövde hon lidandet för att kunna skapa, det är ju en sådan där typisk konstnärsklyscha, och kanske ansåg hon det fint att uthärda. Att stå över mänskliga känslor. Inte bara Jean-Claude Arnault, utan alla som kom i kontakt med Katarina Frostensson, tycks ha sett henne som en upphöjd isdrottning, en stor auktoritet och kulturellt överlägsen. Men i mina ögon gjorde hon sig enbart till åtlöje genom den bok, K, hon gav ut efter att Arnault dömdes, där hon onyanserat och uppenbart omoget försvarar honom och menar att han är utsatt för en konspiration. Läskigt med personer i maktposition som har så oproportionerligt höga tankar om sig själva.
Lika märklig är förstås Arnault själv. Matilda Gustavsson har granskat hans bakgrund och i boken visar hon hur han har ljugit om det mesta i sitt liv; sina föräldrar, sin uppväxt, sin utbildning, sina uppdrag och sina förmågor. Han har till exempel utgett sig för att ha gått på elituniversitet i Frankrike, men i själva verket hade han utbildat sig till elektriker, dock utan att ta någon studentexamen.
För att inte tala om alla som Arnault omgav sig med, hans entourage, som tycks ha sett honom som en förfinad, främmande fågel bland övriga gråsiskor i landet. Kulturellt bevandrad, social, uppmärksam och lyhörd. I vissa delar kan man förstå begeistringen över hans person. Men han tycks uppenbarligen också ha varit en gränslös narcissist och sexmissbrukare, som använde sin maktposition för att hjälpa fram eller förgöra unga kvinnor beroende på hur de valde att agera på hans närmanden. Narcissist och sexmissbrukare är inte benämningar som Matilda Gustavsson använder i boken. Hon är väldigt noga med att inte skriva något som kan äventyra hela undersökningen. Men vad annat kan han vara? Något är ju uppenbarligen väldigt fel. Det framkommer tydligt när man läser intervjuerna med de kvinnor han utnyttjat.
Matilda Gustavsson håller en neutral ton genom hela redogörelsen. Hon tar inte ställning, trots att det måste ha varit oerhört svårt att förhålla sig nyanserad efter allt hon fick veta genom intervjuer och efterforskningar. Det är väldigt skickligt. Och ärligt. Hon beskriver till exempel hur hon önskade att hon kunde göra kvinnornas berättelser renare. Varför lämnade inte kvinnorna lägenheten före eller efter ingreppet? Varför förlamades de istället för att göra motstånd? Hon var rädd att kvinnorna inte skulle bli trodda. Vissa författare och journalister har efter att Arnault fälldes påpekat just dessa irrationella omständigheter som skäl för att kvinnorna inte utsattes för våldtäkter i juridisk mening. Men domskälen visar tydligt att synen på våldtäkt faktiskt har förändrats. Det handlar inte längre om hur ett offer förväntas bete sig efter våldtäkten, utan om vad gärningsmannen har gjort.
Huvuddragen av det som framkommer i boken kände jag till sedan nyhetsrapporteringen, men det som gör boken så intressant är att den ger en djupare förståelse för hur en person kunde stå skyddad av kulturetablissemanget under mer än trettio år. Hur en person kunde bete sig hur som helst mot unga kvinnor utan att det fick några konsekvenser. Matilda Gustavsson har gjort en imponerande undersökning som är både välskriven och välgrundad.
Bloggen Just nu just här/Annette