Dit inga vindar når
Bok av Linnea Dunér
För att kunna leva tryggt måste Inez och Ulv ta sig över riksgränsen. Gertrud, Elsa och Werner följer dem på vandringen nedåt landet. Men vägen är full av hinder och snart kommer vintern. Samtidigt känns det allt svårare för Inez att behöva lämna allt välbekant bakom sig. Hur mycket kan hon egentligen offra för kärleken? Och kommer hon någonsin att få se sina systrar igen? När deras vägar skilts åt ställs systrarna inför nya val. Överilade beslut leder till nya prövningar. Men när vindarna blåser som hårdast kan de alltid återvända hem. Eller?
Dit inga vindar når är den avslutande delen i Linnea Dunérs romantrilogi Vargatider, som utspelar sig i 1870-talets Sverige.
4,5/5
Dit inga vindar når är den avslutande delen i serien Vargatider, som utspelar sig i 1800-talets Sverige. Jag skulle säga att det här är den allra mörkaste delen i serien, även om de andra delarna också har sitt mörker och ändå tycker jag att den är hoppfull och ljus. En värdig avslutning på en fantastisk serie.
Jag skulle nog säga att böckerna kan läsas fristående, även om jag absolut tycker att det skulle ge största möjliga läsglädje att läsa dem i ordning, för att få hela historien klar för sig.
De nästan 700 sidorna går fort att läsa, och det känns inte alls som att boken är så lång som den är, vilket är positivt. Däremot är det lite trögare delar, när det är mycket resande, men det vägs också upp av de mer "äventyrsfyllda" delarna.
Vi följer de tre systrarna Dalin, Inez, Gertrud och Elsa i deras helt olika liv. I den här delen blir det ännu tydligare hur olika systrarnas öden blir. Elsa är gift med Smedsbys nya präst, Inez och Ulv är på rymmen från rättvisan för Ulvs skull och Gertrud är ganska nybliven änka och sugen på nya äventyr. I början av boken är alla tre systrar tillsammans, och vandrar genom Sverige för att hjälpa Ulv och Inez att fly men senare skiljs de åt och vi får följa systrarnas olika liv istället.
Jag gillar hur allt vävs ihop och hur vi får hoppa lite i tiden beroende på vem vi följer. Flera gånger under läsningen fnissar jag lite åt hur snyggt jag tycker att Linnea Dunér har gjort allting, och på hur saker knyts ihop och ändras. I flera fall, speciellt kring Gertrud, blir jag väldigt förvånad. Det var inte alls såhär jag tänkte att hennes liv skulle bli, och ändå tycker jag att det passar väldigt bra. Det är förskräckligt, fint och väldigt målande.
Dunér är bra på personbeskrivningar, på miljöer, på berättelsen i helhet. Jag älskar hur hon beskriver relationer och får allt att kännas så oerhört levande.
Persongalleriet är lagom stort, mycket tack vare att det är den tredje boken i serien och de flesta av personerna känner jag igen sedan innan. Och eftersom fokus läggs på Elsa, Inez och Gertrud blir de andra i mångt och mycket periferifigurer och bara de allra viktigaste får mer fokus. Precis som det brukar vara i livet. Min största favorit är nog ändå Elsa men jag gillar verkligen hur de olika systrarna står upp för sig själva och för det liv de vill ha (till slut i vissas fall) och hur de verkligen kämpar för att allt ska bli så bra som möjligt. Det är en ynnest att få följa dem i sin uppväxt genom den här serien och jag kommer att sakna dem nu när den är slut.
När jag närmar mig slutet har jag tårar i ögonen och tänker: "Nej, nej, nej, det var ju inte såhär det skulle sluta!" och jag kanske inte håller med om hur slutet av boken är heller. Ändå är jag glad att det slutar på det sätt det gör, allt kan inte vara Disneyslut och perfekt. Livet är inte perfekt, inte på långa vägar.
Språket är bra, målande och gör att boken flyter på utan att det känns att det är en tjock bok, annat än på vikten.
Den här serien har också några av mina favoritomslag. Det är så vackert hur färgfokus ligger på de olika himlarna medan siluetten av en kvinna ligger i förgrunden. Samtidigt gillar jag också hur vi går från morgonhimmel till solnedgång för att tydliggöra böckernas ordning.
Dit inga vindar når är den avslutande delen i serien Vargatider, som utspelar sig i 1800-talets Sverige. Jag skulle säga att det här är den allra mörkaste delen i serien, även om de andra delarna också har sitt mörker och ändå tycker jag att den är hoppfull och ljus. En värdig avslutning på en fantastisk serie.
Jag skulle nog säga att böckerna kan läsas fristående, även om jag absolut tycker att det skulle ge största möjliga läsglädje att läsa dem i ordning, för att få hela historien klar för sig.
De nästan 700 sidorna går fort att läsa, och det känns inte alls som att boken är så lång som den är, vilket är positivt. Däremot är det lite trögare delar, när det är mycket resande, men det vägs också upp av de mer "äventyrsfyllda" delarna.
Vi följer de tre systrarna Dalin, Inez, Gertrud och Elsa i deras helt olika liv. I den här delen blir det ännu tydligare hur olika systrarnas öden blir. Elsa är gift med Smedsbys nya präst, Inez och Ulv är på rymmen från rättvisan för Ulvs skull och Gertrud är ganska nybliven änka och sugen på nya äventyr. I början av boken är alla tre systrar tillsammans, och vandrar genom Sverige för att hjälpa Ulv och Inez att fly men senare skiljs de åt och vi får följa systrarnas olika liv istället.
Jag gillar hur allt vävs ihop och hur vi får hoppa lite i tiden beroende på vem vi följer. Flera gånger under läsningen fnissar jag lite åt hur snyggt jag tycker att Linnea Dunér har gjort allting, och på hur saker knyts ihop och ändras. I flera fall, speciellt kring Gertrud, blir jag väldigt förvånad. Det var inte alls såhär jag tänkte att hennes liv skulle bli, och ändå tycker jag att det passar väldigt bra. Det är förskräckligt, fint och väldigt målande.
Dunér är bra på personbeskrivningar, på miljöer, på berättelsen i helhet. Jag älskar hur hon beskriver relationer och får allt att kännas så oerhört levande.
Persongalleriet är lagom stort, mycket tack vare att det är den tredje boken i serien och de flesta av personerna känner jag igen sedan innan. Och eftersom fokus läggs på Elsa, Inez och Gertrud blir de andra i mångt och mycket periferifigurer och bara de allra viktigaste får mer fokus. Precis som det brukar vara i livet. Min största favorit är nog ändå Elsa men jag gillar verkligen hur de olika systrarna står upp för sig själva och för det liv de vill ha (till slut i vissas fall) och hur de verkligen kämpar för att allt ska bli så bra som möjligt. Det är en ynnest att få följa dem i sin uppväxt genom den här serien och jag kommer att sakna dem nu när den är slut.
När jag närmar mig slutet har jag tårar i ögonen och tänker: "Nej, nej, nej, det var ju inte såhär det skulle sluta!" och jag kanske inte håller med om hur slutet av boken är heller. Ändå är jag glad att det slutar på det sätt det gör, allt kan inte vara Disneyslut och perfekt. Livet är inte perfekt, inte på långa vägar.
Språket är bra, målande och gör att boken flyter på utan att det känns att det är en tjock bok, annat än på vikten.
Den här serien har också några av mina favoritomslag. Det är så vackert hur färgfokus ligger på de olika himlarna medan siluetten av en kvinna ligger i förgrunden. Samtidigt gillar jag också hur vi går från morgonhimmel till solnedgång för att tydliggöra böckernas ordning.