De vuxnas lögnaktiga liv
The Lying Life of Adults
Bok av Elena Ferrante
"Två år innan pappa stack sa han till mamma att jag var väldigt ful. Han yttrade den meningen lågt, i den lägenhet mina föräldrar som nygifta hade köpt i Rione Alto, högst upp på Via San Giacomo dei Capri. Allt ? platserna i Neapel, den iskalla februaridagens blå ljus och de orden ? har förblivit intakta. Men själv har jag kanat i väg och fortsätter kana nu också, mellan de här raderna som vill bilda en historia åt mig fastän de egentligen inte är någonting ?"
Den som berättar är Giovanna, mitt i brytpunkten mellan barn och tonåring, som efter att ha råkat höra sin fars ord tappar fotfästet. Vem håller hon på att bli med sitt förändrade utseende, i vem behöver hon spegla sig för att finna sig själv på nytt? I sin vilsenhet söker hon upp sin faster Vittoria som introducerar henne till det andra Neapel, det simpla och tygellösa, det som det anständiga Neapel där uppe på kullarna fruktar och avskyr. Giovanna försöker hitta sin plats i endera av världarna, men ingen av dem tycks kunna erbjuda henne några svar eller någon fast plats i tillvaron.
Jag har läst alla böcker av Elena Ferrante som kommit ut på svenska. Den senaste i raden heter De vuxnas lögnaktiga liv (Norstedts, 2020). Vi får möta unga Giovanna som är i brytpunkten mellan barn och tonåring. Hon bor med sina föräldar som båda är akademiker och intellektuella och väldigt måna om att deras dotter ska prestera ordentligt i skolan. Så råkar Giovanna höra vad pappan säger till mamman, nämligen att han tyckte att Giovanna var så lik sin faster Vittoria. Giovanna blir alldeles förkrossad; som Vittoria?! Ful och vresig och argsint?! Men pappa hatar ju Vittoria?! Giovannas föräldrar har ingen relation med pappans sida av släkten och det är Vittorias fel brukar de säga. Vad ska de då tänka om mig om jag nu är så lika Vittoria, undrar Giovanna.
Detta får stora konsekvenser för hur Giovanna uppfattar sig själv och sin familj, sina vänner och skolan. Hon blir mer inåtvänd, grubblande och Ferrante gör som vanligt en fantastisk insats när det gäller att personifiera och synliggöra dessa. Man får en känsla av att det inte är ett vanligt tonårssökande efter sin egen identitet, utan just specifikt för Giovanna (alla tonåringar upplever visserligen att just deras identitetsprocess är speciell). Det blir inga klyschor eller klicheér, utan detta identitetssökande känns autentiskt.
Ferrante är känd för sina inre dialoger och det är just därför jag också älskar hennes böcker. Egentligen kan en tonåring inte analysera sig själv så där klarsynt, men Ferrante har löst det med att hon framställer hela berättelsen som en tillbakablick. Vi får inget veta om när allt detta skedde eller hur längesedan det är, bara att det är i förfluten tid. Också detta är typiskt Ferrante. När saker händer är inte så viktigt som vad som händer. Det är känslor, händelser och skeende som Ferrante vill gestalta och hur dessa påverkar människorna och hur de upplever saker och ting, sin omgivning, sina vänner och släktingar, den rent fysiska miljön.
Ferrantes böcker handlar om relationen mellan män och kvinnor och vilka konsekvenserna blir av detta. Många kallar henne för feminist, men jag håller inte med. Hon är inte feminist i bemärkelsen att hon står på barrikaderna och propagerar för kvinnors rättigheter, nej, Ferrante berättar bara sakligt rakt upp och ner hur saker och ting förhåller sig angående relationen mellan män och kvinnor.
Bildning och utbildning är viktig, kanske t o m mycket viktig för en människa, men ännu viktigare för en persons liv rent praktiskt är hennes relationer till människor. De relationer vi har - eller inte har, men skulle vilja att vi hade - påverkar oss och riktar in våra handlingar och tankar som skulle underlätta relationen ifråga, eller avsluta den. Ferrante talar mycket om bildning och intellektualism i sina böcker, särskilt i sin Neapelkvartett och hon gör det på ett sådant sätt att man förstår att hon själv är en s k intellektuell, men hon visar att hon inte har fastnat med huvudet uppe i molnen, utan hon kan ändå se hur livet rent praktiskt sker och pågår runt omkring henne. Detta gestaltar hon i sina böcker på ett sätt som gör att man känner igen sig och även får nya insikter om saker man redan trodde man visste allt om. Gamla sanningar blir som nya, när de blir sedda ur ett annat perspektiv.
Slutet är frustrerande, för jag förstår inte. Detta beror på att Ferrante medvetet väljer att forma slutet på sina romaner på ett vagt sätt (i alla fall vagt för mig). Nu blir det så att man går och tänker: vad menade hon, egentligen? Vad var det som hände, har jag missat något? Detta är inte alls någon svaghet från författarens sida, utan jag tror det är ett medvetet val, just för att få läsaren att fortsätta fundera på berättelsen, på personerna, olika tänkbara slut, etc.
Älskar ni Ferrante så är denna bok ett måste!
Detta får stora konsekvenser för hur Giovanna uppfattar sig själv och sin familj, sina vänner och skolan. Hon blir mer inåtvänd, grubblande och Ferrante gör som vanligt en fantastisk insats när det gäller att personifiera och synliggöra dessa. Man får en känsla av att det inte är ett vanligt tonårssökande efter sin egen identitet, utan just specifikt för Giovanna (alla tonåringar upplever visserligen att just deras identitetsprocess är speciell). Det blir inga klyschor eller klicheér, utan detta identitetssökande känns autentiskt.
Ferrante är känd för sina inre dialoger och det är just därför jag också älskar hennes böcker. Egentligen kan en tonåring inte analysera sig själv så där klarsynt, men Ferrante har löst det med att hon framställer hela berättelsen som en tillbakablick. Vi får inget veta om när allt detta skedde eller hur längesedan det är, bara att det är i förfluten tid. Också detta är typiskt Ferrante. När saker händer är inte så viktigt som vad som händer. Det är känslor, händelser och skeende som Ferrante vill gestalta och hur dessa påverkar människorna och hur de upplever saker och ting, sin omgivning, sina vänner och släktingar, den rent fysiska miljön.
Ferrantes böcker handlar om relationen mellan män och kvinnor och vilka konsekvenserna blir av detta. Många kallar henne för feminist, men jag håller inte med. Hon är inte feminist i bemärkelsen att hon står på barrikaderna och propagerar för kvinnors rättigheter, nej, Ferrante berättar bara sakligt rakt upp och ner hur saker och ting förhåller sig angående relationen mellan män och kvinnor.
Bildning och utbildning är viktig, kanske t o m mycket viktig för en människa, men ännu viktigare för en persons liv rent praktiskt är hennes relationer till människor. De relationer vi har - eller inte har, men skulle vilja att vi hade - påverkar oss och riktar in våra handlingar och tankar som skulle underlätta relationen ifråga, eller avsluta den. Ferrante talar mycket om bildning och intellektualism i sina böcker, särskilt i sin Neapelkvartett och hon gör det på ett sådant sätt att man förstår att hon själv är en s k intellektuell, men hon visar att hon inte har fastnat med huvudet uppe i molnen, utan hon kan ändå se hur livet rent praktiskt sker och pågår runt omkring henne. Detta gestaltar hon i sina böcker på ett sätt som gör att man känner igen sig och även får nya insikter om saker man redan trodde man visste allt om. Gamla sanningar blir som nya, när de blir sedda ur ett annat perspektiv.
Slutet är frustrerande, för jag förstår inte. Detta beror på att Ferrante medvetet väljer att forma slutet på sina romaner på ett vagt sätt (i alla fall vagt för mig). Nu blir det så att man går och tänker: vad menade hon, egentligen? Vad var det som hände, har jag missat något? Detta är inte alls någon svaghet från författarens sida, utan jag tror det är ett medvetet val, just för att få läsaren att fortsätta fundera på berättelsen, på personerna, olika tänkbara slut, etc.
Älskar ni Ferrante så är denna bok ett måste!