Malen
Bok av Tobias Grimstad
Lyle, Darnell och Poe befinner sig på en anstalt belägen i Nordamerika, långt från civilisationen. Malen är ett fängelse likväl som mentalsjukhus. Dagarna går tills det visar sig att stället både bär på farliga och mörka hemligheter. Ett försvinnande leder till funderingar kring vad som verkligen döljer sig bakom vardagens tristess och våldsamheter.
Det som gjorde mig säker på att vilja läsa den här boken var orden mentalsjukhus kombinerat med fängelse och mörka hemligheter. Det låter väl kusligt och lockande så det duger! Håller boken vad den lovar? Ja, men det tycker jag nog till stor del. Jag har några saker jag gillar och några saker jag gillar mindre med den här boken. Vi börjar med det positiva som ändå är övervägande.
Stämningen och miljöerna är diffusa men ändå så obehagliga. På ett bra sätt. Det är lite svårt att få grepp om Malen, vilket inte är så konstigt då inte ens de intagna verkar ha riktig koll på var de är. Språket hjälper till och skapar en stämning som gör att jag ibland läste med hjärtat i halsgropen. Inte för att det egentligen är läskigt men för att jag känner ett krypande obehag.
Grimstads språk ger mig en känsla som är liknande den jag får när jag läser King och Ajvide Lindqvist. (obs! Inte att hans språk påminner om deras, vill inte skapa förväntningar hos er som också gillar dem) Men han har ett eget språk och sätt att uttrycka det, som hjälper till att bygga upp miljöerna, vilket gick hem hos mig.
Så över till det jag gillade mindre. Vilket är början och slutet. Jag hade lite svårt att hänga med i början då det lite längre än vad det brukar för mig att komma in i den. Att vänja mig vid språket och få grepp om historien. Sedan kände jag att historiens slutskede blev lite av ett antiklimax. Går inte att förklara utan att spoila. Men jag gillade slutet, hade bara velat ha lite mer och kanske lite annat.
Sammanfattningsvis är det en läsvärd bok för er som gillar när en bok ger er ett smygande obehag.
Stämningen och miljöerna är diffusa men ändå så obehagliga. På ett bra sätt. Det är lite svårt att få grepp om Malen, vilket inte är så konstigt då inte ens de intagna verkar ha riktig koll på var de är. Språket hjälper till och skapar en stämning som gör att jag ibland läste med hjärtat i halsgropen. Inte för att det egentligen är läskigt men för att jag känner ett krypande obehag.
Grimstads språk ger mig en känsla som är liknande den jag får när jag läser King och Ajvide Lindqvist. (obs! Inte att hans språk påminner om deras, vill inte skapa förväntningar hos er som också gillar dem) Men han har ett eget språk och sätt att uttrycka det, som hjälper till att bygga upp miljöerna, vilket gick hem hos mig.
Så över till det jag gillade mindre. Vilket är början och slutet. Jag hade lite svårt att hänga med i början då det lite längre än vad det brukar för mig att komma in i den. Att vänja mig vid språket och få grepp om historien. Sedan kände jag att historiens slutskede blev lite av ett antiklimax. Går inte att förklara utan att spoila. Men jag gillade slutet, hade bara velat ha lite mer och kanske lite annat.
Sammanfattningsvis är det en läsvärd bok för er som gillar när en bok ger er ett smygande obehag.