Oskuld och oleander
Bok av Kerstin Bergman
När Iris' faster går bort erbjuder sig Iris att ta hand om dödsboet och beger sig till huset på Ekerö för att röja upp. Iris växte upp här och medan hon sorterar fasterns ägodelar färdas hon tillbaka i tiden och återupplever delar av sin barndom som hon försökt glömma. Vem var egentligen hennes faster och vem låg bakom alla de mystiska händelser som Iris plötsligt kommer ihåg?.
Min första vecka hos Omnible vann jag Kerstin Bergmans bok Oskuld och oleander.
Iris Bure (släkt med Maria Langs Puck Bure?) har samma initialer som sin faster Irma. Men faster Irma har gått bort och Iris åtar sig, lite som del av läkningen i en färsk separation, att städa ur Irmas hem på Ekerö. Detta hem, som en gång var Iris barndomshem. Iris griper sig så sakteliga an arbetet. Under arbetets gång inser hon att hon inte alls kände sin faster och att faster Irma minsann hade en massa hemligheter. Minnen – och personer – från barndomen poppar upp samtidigt som nån gräver i Irmas trädgård om nätterna. En fråga som aldrig fick nåt svar är vad som hände med kompisen Nina som bara försvann. Nu blir detta plötsligt aktuellt igen i samband med vissa… ”fynd” som Iris gör.
Återvändardeckare står det i baksidestexten och det stämmer. Jag skulle vilja lägga till mysdeckare. Eller..? När jag är knappt en tredjedel in i boken inser jag att ordet oskuld i titeln är passande, på ett ruggigt sätt. Annars är boken inte fruktansvärt otäck och blodig. Den är för övrigt lite grann åt feelgoodhållet eftersom den också handlar om relationer. Vidare ger den referenser åt tidstypiska detaljer från framför allt 1970-talet (det är mycket inredning även från tidigare årtionden), men även litterära referenser. Sånt gillas! Och naturligtvis gillar jag karaktären Iris – hon kan ju äta ostbågar till middag precis som jag. Fast vad är oleanderns del i det hela förutom att bidra till att titeln på boken blir en allitteration? Oleander är en växt som enbart kan odlas i kruka i vårt kalla land Sverige. Men vänta bara… I slutet av boken dyker den upp, denna giftiga växt. Och slutet i sig överraskar mig, precis så som en bra deckare ska göra.
Min första bekantskap med författaren var i samband med hennes redaktörskap för boken Deckarnas svenska landskap, en bok jag köpte till mig själv i juli 2015. Kerstin Bergman skriver om sig själv på sin WordPress-sajt att hon är deckarälskare och docent i litteraturvetenskap och hon har både forskat om och recenserat deckare i cirka 20 år.
Mitt omdöme om den här boken blir det högsta.
Iris Bure (släkt med Maria Langs Puck Bure?) har samma initialer som sin faster Irma. Men faster Irma har gått bort och Iris åtar sig, lite som del av läkningen i en färsk separation, att städa ur Irmas hem på Ekerö. Detta hem, som en gång var Iris barndomshem. Iris griper sig så sakteliga an arbetet. Under arbetets gång inser hon att hon inte alls kände sin faster och att faster Irma minsann hade en massa hemligheter. Minnen – och personer – från barndomen poppar upp samtidigt som nån gräver i Irmas trädgård om nätterna. En fråga som aldrig fick nåt svar är vad som hände med kompisen Nina som bara försvann. Nu blir detta plötsligt aktuellt igen i samband med vissa… ”fynd” som Iris gör.
Återvändardeckare står det i baksidestexten och det stämmer. Jag skulle vilja lägga till mysdeckare. Eller..? När jag är knappt en tredjedel in i boken inser jag att ordet oskuld i titeln är passande, på ett ruggigt sätt. Annars är boken inte fruktansvärt otäck och blodig. Den är för övrigt lite grann åt feelgoodhållet eftersom den också handlar om relationer. Vidare ger den referenser åt tidstypiska detaljer från framför allt 1970-talet (det är mycket inredning även från tidigare årtionden), men även litterära referenser. Sånt gillas! Och naturligtvis gillar jag karaktären Iris – hon kan ju äta ostbågar till middag precis som jag. Fast vad är oleanderns del i det hela förutom att bidra till att titeln på boken blir en allitteration? Oleander är en växt som enbart kan odlas i kruka i vårt kalla land Sverige. Men vänta bara… I slutet av boken dyker den upp, denna giftiga växt. Och slutet i sig överraskar mig, precis så som en bra deckare ska göra.
Min första bekantskap med författaren var i samband med hennes redaktörskap för boken Deckarnas svenska landskap, en bok jag köpte till mig själv i juli 2015. Kerstin Bergman skriver om sig själv på sin WordPress-sajt att hon är deckarälskare och docent i litteraturvetenskap och hon har både forskat om och recenserat deckare i cirka 20 år.
Mitt omdöme om den här boken blir det högsta.