Vänförfrågan
Friend Request
Bok av Laura Marshall
"Du har fått en vänförfrågan från Maria Weston."
Mejlet från Facebook gör Louise illamående. Maria Weston har varit försvunnen i över 25 år. Senast hon sågs var på festen för avångsklasserna 1989. I hela sitt vuxna liv har Louise känt att hon bär skulden till Marias mystiska försvinnande. Och nu är Maria tillbaka - eller?
Louise tvekar först men hon kan inte låta bli att bekräfta vänförfrågan och klicka sig in på Marias Facebookprofil. Det blir början på en mardröm.
Nya bekantskaper är alltid spännande. Jag behöver vidga mina författarvyer och gjorde detta genom att köpa boken Vänförfrågan av brittiska Laura Marshall. Det var en bok jag sett figurera i sociala medier. Jag är sannerligen inte lättflirtad när det gäller val av böcker och läsning, men den här gången var det bokens ämne, just sociala medier, som fångade mitt intresse.
Louise, som gissningsvis är 30nånting, närmare 40, har som så många en Facebooksida. En dag får hon en vänförfrågan av en gammal klasskompis, Maria. Fast… det är bara det att Maria är död. Eller..? Maria försvann i alla fall spårlöst (man tror att hon har tagit livet av sig) från en klassfest 25 år tidigare och Louise har sen dess burit på en känsla av skuld för detta. Konstiga saker börjar hända Louise. Hon får fler meddelanden från Maria på Fejan, känner sig förföljd, ett foto på henne och sonen Henry försvinner etc. Samtidigt tar hon kontakt med flera gamla klasskompisar. De är alla inbjudna till en klassåterträff med 1989 års fyra avgångsklasser. Louise bestämmer sig i sista minuten för att gå. Faller deltagarna tillbaka i sina gamla roller som mobbare, populära, mobbade, osäkra, uppmärksamhetssökande etc eller har de 25 åren förändrat dem? Boken är upplagd så att nutid, 2016, varvas med dåtid, 1989.
Det är en hel del i den här boken och med författarbekantskapen som känns igen. Romanen som sådan är en i raden av brittiska psykologiska spänningsromaner. Författarna till dessa har en tendens att dra ut på skrivandet och skriva smärre tegelstenar där ganska många sidor inte hade behövt vara mellan pärmarna. Laura Marshall gör emellertid inte det misstaget. Visst finns det delar som till synes inte för handlingen särskilt mycket framåt, men hon ger f*n i att skriva en tegelsten. Det är alldeles lagom med sitt föredömliga omfång om 360 sidor. Nånstans mitt i boken börjar jag gissa hur saker och ting ligger till. Hur det är med den saken får jag inte klarhet i förrän mot slutet. För jag har nämligen gissat helt fel. Utmärkt!
Mitt omdöme blir givetvis det högsta.
Louise, som gissningsvis är 30nånting, närmare 40, har som så många en Facebooksida. En dag får hon en vänförfrågan av en gammal klasskompis, Maria. Fast… det är bara det att Maria är död. Eller..? Maria försvann i alla fall spårlöst (man tror att hon har tagit livet av sig) från en klassfest 25 år tidigare och Louise har sen dess burit på en känsla av skuld för detta. Konstiga saker börjar hända Louise. Hon får fler meddelanden från Maria på Fejan, känner sig förföljd, ett foto på henne och sonen Henry försvinner etc. Samtidigt tar hon kontakt med flera gamla klasskompisar. De är alla inbjudna till en klassåterträff med 1989 års fyra avgångsklasser. Louise bestämmer sig i sista minuten för att gå. Faller deltagarna tillbaka i sina gamla roller som mobbare, populära, mobbade, osäkra, uppmärksamhetssökande etc eller har de 25 åren förändrat dem? Boken är upplagd så att nutid, 2016, varvas med dåtid, 1989.
Det är en hel del i den här boken och med författarbekantskapen som känns igen. Romanen som sådan är en i raden av brittiska psykologiska spänningsromaner. Författarna till dessa har en tendens att dra ut på skrivandet och skriva smärre tegelstenar där ganska många sidor inte hade behövt vara mellan pärmarna. Laura Marshall gör emellertid inte det misstaget. Visst finns det delar som till synes inte för handlingen särskilt mycket framåt, men hon ger f*n i att skriva en tegelsten. Det är alldeles lagom med sitt föredömliga omfång om 360 sidor. Nånstans mitt i boken börjar jag gissa hur saker och ting ligger till. Hur det är med den saken får jag inte klarhet i förrän mot slutet. För jag har nämligen gissat helt fel. Utmärkt!
Mitt omdöme blir givetvis det högsta.