Ditt hjärta är mitt
Bok av Thomas Bodström och Lana Brunell
Nina, artist och polis, och hennes syster, radiojournalist, dras båda in i mordutredningen på en kvinna i den lilla idylliska staden. Mordgåtan måste lösas och många pusselbitar ska falla på plats samtidigt som invånarna i staden lever sina vanliga liv. När du läser boken får du spänning med många ledtrådar från början till slut.
Ett mord runt mitten av juni i en sommarstad vid vattnet, en hotad cykeltävling och en chef för den lokala livsmedelskedjan som beter sig underligt. Det är några av ingredienserna i Lana Brunells och Thomas Bodströms pusseldeckare som utspelar sig i Motala, Ditt hjärta är mitt.
Polisen Nina Malm sjunger i ett band på fritiden. Mitt uppe i extranumret vid en konsert på en av krogarna i Motala hamn rusar polisen in och behöver Nina. En ung kvinna har nämligen hittats mördad på lekplatsen i Stadsparken. Det blir en tuff utredning som följer och Linda visar sig inte vara det enda offret. Nina sliter dygnet runt. Dessutom har hon sin syster Danny, radioreporter vid Radio Östergötland, i hälarna. Behöver folk i Motala vara rädda för att gå ut? Och är årets Vätternrunda hotad?
Motala kastas direkt mot mig så snart jag öppnar boken och börjar läsa. När jag var barn var lekplatsen i Stadsparken mycket speciell för ungar. Där fanns nämligen en brandbil. Ja, ingen äkta vara, men en mindre modell. Att gå till brandbilen i Stadsparken var nånting extra. Jag är glad att bilen sen länge är borta så att jag får ha mitt oskyldiga barndomsminne kvar. Ett mordoffer, minus ett av sina inre organ, på sagda lekplats…
Nåja, förutom detta kan jag inte annat än bara älska den här boken redan från början. Jag får mig så mycket Motala till livs att det känns som om jag är på plats. Beskrivningarna av stan och dess olika landmärken på kartan, typ hamnen, torget, Statt, Hotell Gripen (= polishuset), Östenssons, kyrkan, Motalabron, Varamon etc, är kanske inte så djupgående för den som aldrig har varit där. För mig är de heeelt tillräckligt beskrivna. Jag är där.
Författarna har i stället lagt mer krut på personer och relationer. Ibland känns det som om de är farligt nära ”alla andra” deckarserier och karaktärschabloner. Lyckligtvis väjer författarna undan i sista sekund (till skillnad från en viss annan lokal författare som enbart känns plump i sina beskrivningar av Motalaborna, nåt jag emellertid endast har uppfattat av baksidestexterna, jag har inte läst en hel bok). Bokens slut är fenomenalt och det blir extrapoäng till författarna dels för att jag inte lyckas lista ut mördarens identitet, dels mördarens identitet i sig.
Den här boken går snabbt att läsa och den har fler bottnar än man först tror. Bitvis kan jag tycka att språket är snudd på lite för enkelt, framför allt i början. Vidare hittar jag grammatikfel – men bara ett och samma på två ställen. Sen funderar jag över bokens… tyngd. Valet av papper gör nämligen boken väldigt tung. Det ger den här deckaren en känsla av skolbok, vilket kanske inte riktigt har varit meningen. Förutom det är det ett papper som gillar mycket och som jag tror att jag själv har valt mer än en gång när jag jobbade med trycksaksproduktion (på bronsåldern).
Jag gillar sammantaget den första delen i Motalaserien mycket trots de små men få skönhetsfelen. När kommer del två???
Mitt omdöme om den här gööörbra boken kan inte bli annat än det högsta.
Polisen Nina Malm sjunger i ett band på fritiden. Mitt uppe i extranumret vid en konsert på en av krogarna i Motala hamn rusar polisen in och behöver Nina. En ung kvinna har nämligen hittats mördad på lekplatsen i Stadsparken. Det blir en tuff utredning som följer och Linda visar sig inte vara det enda offret. Nina sliter dygnet runt. Dessutom har hon sin syster Danny, radioreporter vid Radio Östergötland, i hälarna. Behöver folk i Motala vara rädda för att gå ut? Och är årets Vätternrunda hotad?
Motala kastas direkt mot mig så snart jag öppnar boken och börjar läsa. När jag var barn var lekplatsen i Stadsparken mycket speciell för ungar. Där fanns nämligen en brandbil. Ja, ingen äkta vara, men en mindre modell. Att gå till brandbilen i Stadsparken var nånting extra. Jag är glad att bilen sen länge är borta så att jag får ha mitt oskyldiga barndomsminne kvar. Ett mordoffer, minus ett av sina inre organ, på sagda lekplats…
Nåja, förutom detta kan jag inte annat än bara älska den här boken redan från början. Jag får mig så mycket Motala till livs att det känns som om jag är på plats. Beskrivningarna av stan och dess olika landmärken på kartan, typ hamnen, torget, Statt, Hotell Gripen (= polishuset), Östenssons, kyrkan, Motalabron, Varamon etc, är kanske inte så djupgående för den som aldrig har varit där. För mig är de heeelt tillräckligt beskrivna. Jag är där.
Författarna har i stället lagt mer krut på personer och relationer. Ibland känns det som om de är farligt nära ”alla andra” deckarserier och karaktärschabloner. Lyckligtvis väjer författarna undan i sista sekund (till skillnad från en viss annan lokal författare som enbart känns plump i sina beskrivningar av Motalaborna, nåt jag emellertid endast har uppfattat av baksidestexterna, jag har inte läst en hel bok). Bokens slut är fenomenalt och det blir extrapoäng till författarna dels för att jag inte lyckas lista ut mördarens identitet, dels mördarens identitet i sig.
Den här boken går snabbt att läsa och den har fler bottnar än man först tror. Bitvis kan jag tycka att språket är snudd på lite för enkelt, framför allt i början. Vidare hittar jag grammatikfel – men bara ett och samma på två ställen. Sen funderar jag över bokens… tyngd. Valet av papper gör nämligen boken väldigt tung. Det ger den här deckaren en känsla av skolbok, vilket kanske inte riktigt har varit meningen. Förutom det är det ett papper som gillar mycket och som jag tror att jag själv har valt mer än en gång när jag jobbade med trycksaksproduktion (på bronsåldern).
Jag gillar sammantaget den första delen i Motalaserien mycket trots de små men få skönhetsfelen. När kommer del två???
Mitt omdöme om den här gööörbra boken kan inte bli annat än det högsta.