Waistcoats & Weaponry
Bok av Gail Carriger
Jag får inte nog av Gail Carrigers förtrollande värld och har alltid så himla roligt när jag läser hennes böcker, som är fyllda till bredden med galna eskapader, knasiga mackapärer och färgsprakande karaktärer som har för sig det ena rackartyget efter det andra. I Waistcoats & Weaponry fortsätter världen att expandera, karaktärerna att utvecklas och handlingen blir mer komplex och mystisk än förut.
Då världen ytterligare utvidgas får vi bland annat uppleva dikotomin mellan dem progressiva respektive konservativa ideologierna hos de olika samhällsgrupperingarna. Saker och ting antar därför, i den här boken, en mer politisk ton än den sprudlande lättsamhet som tidigare präglat serien så starkt. I första boken blev vi endast introducerade till de olika typer av varelser som samexisterar i Carrigers viktorianska steampunkvärld - vampyrer, varulvar, picklemen och vanliga människor. Om vi i förra boken fick veta mer om vampyrerna, så bjuds vi här in i varulvarnas värld. Boken snuddar som tidigare nämnts även vid den brinnande rivaliteten mellan de övernaturliga varelserna och picklemen, och vi får erfara när dessa två politiska åskådningar sätts i direkt konkurrens med varandra. Jag tycker det är otroligt intressant att få en djupare förståelse och inblick i världen och varelserna som bebor den. I takt med att flickorna själva mognar och blir äldre, gör omvärlden gradvis det också, och sorglösheten får sällskap av ett moget allvar i en perfekt balansgång.
Karaktärerna är utan tvekan drivkraften som ger liv åt berättelsen och de är lika charmiga och galna som vanligt, men de ges också utrymme till att bli lite mer komplexa och mångsidiga. Med tanke på att mycket av bokens fokus ligger på att visa upp delar av världen vi inte tidigare fått se, koncentrerar vi oss på ett mindre antal karaktärer - Soap, Dimity, Sidheag, Agatha och Felix - och får se mycket karaktärsutveckling från deras sida, och inte minst från Sophronia. Sophronia är en underbar karaktär att följa och hon är precis lika klipsk, modig, näsvis och impulsiv som vanligt, men det märks tydligt hur både tid och erfarenhet har format henne och vi får för första gången se hennes osäkerhet och sårbarhet när hon inser vilka konsekvenser hennes handlingar får och att allting inte alltid går att få som hon vill ha det. Det är också roligt att få se flickorna börja lämna barndomen, hur deras lojaliteter ifrågasätts och att de nu måste välja sida.
Kreativiteten flödar när Carriger presenterar den ena galna uppfinningen efter den andra och spektakulära mojänger och livsfarliga vapen är något vi absolut inte lider brist av. Åtstramande korsetter, fluffiga klänningar och utsmyckade hattar varvas med mekaniska husdjur, rakbladsvassa solfjädrar och gigantiska luftskepp. Det gammaldags och unika språket är stämningsfyllt och passar som handen i handsken i denna tedrickande viktorianska London-miljö. Carriger slänger sig med en uppsjö av tidsenliga termer och Google Translate har därför blivit min bästa vän, men oj vad jag får lära mig massa nya uttryck.
Precis som i föregångarna får vi följa med på ett hisnande fartfyllt äventyr och med Sophronia och gänget i täten blir det aldrig en lugn stund. Handlingen är den här gången något lättare att följa, men med risk för att låta motsägelsefull, så tycker jag att den saknar substans. Missförstå mig rätt; det händer saker konstant och blir aldrig någonsin långtråkigt, men samtidigt känns det som att de spenderade en hel evighet på det där tåget utan att riktigt komma framåt i handlingen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag känner såhär, men det är helt enkelt bara något som saknas. Till skillnad från tidigare böcker spenderas merparten av berättelsen iväg från den flygande spionskolan och nu får flickorna därför äntligen chansen att praktisera sina nyförvärvade färdigheter, vilket bjuder in till en hel del skratt. Jag är något så ofantligt förtjust i spionskolan, så samtidigt som det var roligt att få upptäcka nya saker så saknade jag den charmiga skolan och hade hoppats på lite mer förföringslektioner, giftlektioner och våghalsigt klättrande ner till maskinrummet. Och sist men inte minst måste jag bara få säga, vilket slut! Jag satt som på nålar och nu vill jag genast lägga vantarna på Manners & Mutiny.
Då världen ytterligare utvidgas får vi bland annat uppleva dikotomin mellan dem progressiva respektive konservativa ideologierna hos de olika samhällsgrupperingarna. Saker och ting antar därför, i den här boken, en mer politisk ton än den sprudlande lättsamhet som tidigare präglat serien så starkt. I första boken blev vi endast introducerade till de olika typer av varelser som samexisterar i Carrigers viktorianska steampunkvärld - vampyrer, varulvar, picklemen och vanliga människor. Om vi i förra boken fick veta mer om vampyrerna, så bjuds vi här in i varulvarnas värld. Boken snuddar som tidigare nämnts även vid den brinnande rivaliteten mellan de övernaturliga varelserna och picklemen, och vi får erfara när dessa två politiska åskådningar sätts i direkt konkurrens med varandra. Jag tycker det är otroligt intressant att få en djupare förståelse och inblick i världen och varelserna som bebor den. I takt med att flickorna själva mognar och blir äldre, gör omvärlden gradvis det också, och sorglösheten får sällskap av ett moget allvar i en perfekt balansgång.
Karaktärerna är utan tvekan drivkraften som ger liv åt berättelsen och de är lika charmiga och galna som vanligt, men de ges också utrymme till att bli lite mer komplexa och mångsidiga. Med tanke på att mycket av bokens fokus ligger på att visa upp delar av världen vi inte tidigare fått se, koncentrerar vi oss på ett mindre antal karaktärer - Soap, Dimity, Sidheag, Agatha och Felix - och får se mycket karaktärsutveckling från deras sida, och inte minst från Sophronia. Sophronia är en underbar karaktär att följa och hon är precis lika klipsk, modig, näsvis och impulsiv som vanligt, men det märks tydligt hur både tid och erfarenhet har format henne och vi får för första gången se hennes osäkerhet och sårbarhet när hon inser vilka konsekvenser hennes handlingar får och att allting inte alltid går att få som hon vill ha det. Det är också roligt att få se flickorna börja lämna barndomen, hur deras lojaliteter ifrågasätts och att de nu måste välja sida.
Kreativiteten flödar när Carriger presenterar den ena galna uppfinningen efter den andra och spektakulära mojänger och livsfarliga vapen är något vi absolut inte lider brist av. Åtstramande korsetter, fluffiga klänningar och utsmyckade hattar varvas med mekaniska husdjur, rakbladsvassa solfjädrar och gigantiska luftskepp. Det gammaldags och unika språket är stämningsfyllt och passar som handen i handsken i denna tedrickande viktorianska London-miljö. Carriger slänger sig med en uppsjö av tidsenliga termer och Google Translate har därför blivit min bästa vän, men oj vad jag får lära mig massa nya uttryck.
Precis som i föregångarna får vi följa med på ett hisnande fartfyllt äventyr och med Sophronia och gänget i täten blir det aldrig en lugn stund. Handlingen är den här gången något lättare att följa, men med risk för att låta motsägelsefull, så tycker jag att den saknar substans. Missförstå mig rätt; det händer saker konstant och blir aldrig någonsin långtråkigt, men samtidigt känns det som att de spenderade en hel evighet på det där tåget utan att riktigt komma framåt i handlingen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag känner såhär, men det är helt enkelt bara något som saknas. Till skillnad från tidigare böcker spenderas merparten av berättelsen iväg från den flygande spionskolan och nu får flickorna därför äntligen chansen att praktisera sina nyförvärvade färdigheter, vilket bjuder in till en hel del skratt. Jag är något så ofantligt förtjust i spionskolan, så samtidigt som det var roligt att få upptäcka nya saker så saknade jag den charmiga skolan och hade hoppats på lite mer förföringslektioner, giftlektioner och våghalsigt klättrande ner till maskinrummet. Och sist men inte minst måste jag bara få säga, vilket slut! Jag satt som på nålar och nu vill jag genast lägga vantarna på Manners & Mutiny.