Låt oss hoppas på det bästa
Let's Hope for the Best
Bok av Carolina Setterwall
"Den sista gången jag säger god natt till dig vet jag inte att det är sista gången jag gör det. Om jag hade vetat det hade jag förmodligen lagt mer energi i avskedet. I stället säger jag att jag tror att jag går och lägger mig hos Ivan snart. Du protesterar inte. Med blicken fäst vid din dator låter du mig gå och jag gör det, jag går, för allra sista gången går jag ifrån dig. Jag tror att vi ska ses i morgon bitti. Det gör vi inte. Vi ses aldrig mer."
En morgon finner Carolina sin man död i sängen. Hon blir ensam med deras lille son och tvingas till ett helt nytt liv, samtidigt som hon rannsakar det liv hon har haft. "Låt oss hoppas på det bästa" är en gastkramande uppgörelse, inte bara med döden utan också med livet: med kärleken och föräldraskapet och den moderna relationen och dess inneboende förväntningar.
Livet kan vara nog så spännande och hemskt utan att en behöver läsa fiktiva kriminalromaner. Vi vet nämligen två saker: var och en av oss ska leva med oss själva hela vårt liv och… vi ska alla dö. Den självbiografiska Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall skildrar nåt jag önskar att vi alla skulle slippa uppleva. Redan på sidan 29 i pocketutgåvan gråter jag och tar boken till mitt hjärta.
En vanlig kväll säger Carolina Setterwall god natt till sin sambo Aksel för att sova med deras ammande och rätt skrikiga son Ivan i pojkens rum. Nästa morgon är Aksel inne i sovrummet död. Carolina hittar honom i sängen och han har antagligen dött i sömnen framåt morgonen. Nu blir hon ensam med ett spädbarn. I den här boken berättar Carolina omväxlande två historier som så småningom möts. Det här är ett vanligt grepp i deckare, men jag måste säga att i den här boken fungerar det ännu bättre. Författaren skildrar sitt första möte med Aksel, förälskelsen, förhållandet, samboskapet, kärleken, föräldraskapet. I vartannat kapitel skildrar hon nutiden, det vill säga från det att hon har sin sista dialog med mannen i oktober 2014 och tiden framåt.
Ingen kan nånsin förstå en annan människas känslor. Än mindre går det att sätta sig in i hur det känns när nån får uppleva nåt ofattbart fruktansvärt. Ändå känner jag igen flera saker i Carolina Setterwalls berättelse, detta trots att jag själv inte har varit med om just hennes upplevelse. Men sorgereaktioner är sorgereaktioner. Mycket är likt, annat inte. Carolina Setterwall hade ett i mina ögon enormt socialt nätverk omkring sig av familj, släkt och vänner.
Den här boken är skriven rakt och naket och väldigt utlämnande. Författaren ryggar inte för att berätta det hemskaste hemska, skildra det svagaste svaga. Utbrott, nattsvart sorg, vanmakt, den svajiga linan mellan gråt och skratt, oförmågan att klara det vardagliga. Reaktioner på andra människors sorg och tröst. Det sköra. Och sen… gå vidare. Inte heller här ryggar hon för det raka och ärliga. Somliga tycker säkert att författaren lämnar ut människor. Det en ska komma ihåg när det gäller det skrivna ordet av den här typen är att det är den som skrivers känslor, uppfattningar och sanningar. Det har var och en rätt att ha.
Carolina Setterwall började blogga ett par veckor efter Aksels död. Kanske började hon skriva av samma skäl som jag själv, för att minnas. Jag hittade bloggen, men jag har inte orkat läsa mer än lite. Det är som med boken. Jag orkar inte läsa för långa stycken i taget – samtidigt som jag inte vill sluta läsa.
Det går inte att sätta betyg på andras liv – och död. Men mitt omdöme för den här boken kan inte bli annat än det högsta.
En vanlig kväll säger Carolina Setterwall god natt till sin sambo Aksel för att sova med deras ammande och rätt skrikiga son Ivan i pojkens rum. Nästa morgon är Aksel inne i sovrummet död. Carolina hittar honom i sängen och han har antagligen dött i sömnen framåt morgonen. Nu blir hon ensam med ett spädbarn. I den här boken berättar Carolina omväxlande två historier som så småningom möts. Det här är ett vanligt grepp i deckare, men jag måste säga att i den här boken fungerar det ännu bättre. Författaren skildrar sitt första möte med Aksel, förälskelsen, förhållandet, samboskapet, kärleken, föräldraskapet. I vartannat kapitel skildrar hon nutiden, det vill säga från det att hon har sin sista dialog med mannen i oktober 2014 och tiden framåt.
Ingen kan nånsin förstå en annan människas känslor. Än mindre går det att sätta sig in i hur det känns när nån får uppleva nåt ofattbart fruktansvärt. Ändå känner jag igen flera saker i Carolina Setterwalls berättelse, detta trots att jag själv inte har varit med om just hennes upplevelse. Men sorgereaktioner är sorgereaktioner. Mycket är likt, annat inte. Carolina Setterwall hade ett i mina ögon enormt socialt nätverk omkring sig av familj, släkt och vänner.
Den här boken är skriven rakt och naket och väldigt utlämnande. Författaren ryggar inte för att berätta det hemskaste hemska, skildra det svagaste svaga. Utbrott, nattsvart sorg, vanmakt, den svajiga linan mellan gråt och skratt, oförmågan att klara det vardagliga. Reaktioner på andra människors sorg och tröst. Det sköra. Och sen… gå vidare. Inte heller här ryggar hon för det raka och ärliga. Somliga tycker säkert att författaren lämnar ut människor. Det en ska komma ihåg när det gäller det skrivna ordet av den här typen är att det är den som skrivers känslor, uppfattningar och sanningar. Det har var och en rätt att ha.
Carolina Setterwall började blogga ett par veckor efter Aksels död. Kanske började hon skriva av samma skäl som jag själv, för att minnas. Jag hittade bloggen, men jag har inte orkat läsa mer än lite. Det är som med boken. Jag orkar inte läsa för långa stycken i taget – samtidigt som jag inte vill sluta läsa.
Det går inte att sätta betyg på andras liv – och död. Men mitt omdöme för den här boken kan inte bli annat än det högsta.