Den röda adressboken
Red Address Book
Bok av Sofia Lundberg
Reviderad nyutgåva av gripande relationsroman som spänner över ett helt liv och tar med läsaren på en resa till svunna tiders Paris, New York och Stockholm.
Huvudpersonen Doris, 98 år, lever alldeles ensam i en lägenhet på Bastugatan i Stockholm och hennes enda kontakt med omvärlden, förutom hemhjälpen, är systerdotterdottern Jenny som bor i USA.
Doris har haft samma adressbok sedan 1928. I den finns alla de människor hon mött genom livet. De flesta av namnen är överstrukna, döda, men en dag börjar Doris skriva ner sina minnen till Jenny. Det blir en fascinerande berättelse om vänskap och äventyr, lycka och sorg, och om den stora kärleken som man aldrig glömmer.
Jag förstod direkt när jag såg Sofia Lundbergs bok Den röda adressboken att jag ville både läsa och äga den.
Inköpet var inte bara föranlett av att jag behöver läsa annat än deckare. Det var bokens titel som sög sig fast i mina ögon. Min mamma hade nämligen en röd adressbok. Den var trasig och sidor föll ut, men se använda den nya jag hade köpt till henne ville hon inte. Min mammas röda adressbok ligger nu i ett fint skrin tillsammans med bland annat hennes kärleksbrev till min pappa.
Bokens huvudperson heter Doris och är 96 år. Precis som jag har hon inga nära släktingar, men hon har haft en syster. Nu har hon Skypekontakt med systerdotterdottern Jenny i New York. I Doris röda adressbok, som hon har haft sen 1928, möter vi läsare alla spännande människor som Doris har tillhört Doris bekantskapskrets. För Doris har inte alltid varit en gammal tant som bor i Stockholm, en tant som ramlar och hamnar i en sjukhussäng. Hon har varit i såväl Paris som i New York och även i England. Om sitt liv skriver hon till Jenny för att Jenny blir den enda som ska minnas Doris och för att Jenny ska få dela Doris alla minnen. Ungefär så som jag skriver mina bloggar. Men ett av skälen till att jag skriver mina minnen i mina bloggar är att vem som helst kan läsa, för jag inte har nån nära släkting att lämna över mitt liv till. När jag dör, dör min släkt ut.
Ja, det finns mycket i den här boken som jag drar paralleller till. Men jag tycker också om boken för att den är välskriven. Trots att den tillhör genren feelgood har den ett visst spänningsmoment i sig. Slutet blir rafflande, om än på lite annat vis än en deckare. Doris är underbart skildrad liksom Jenny, medan övriga karaktärer är lättare tecknade och inte får så stora djup. Det är inget jag invänder emot, det passar utmärkt i den här boken. En liten invändning har jag och det är hur man gör hjärt-lungräddning – det har jag nämligen nyss lärt mig och det går inte till som i boken. Men… strunt i det. Jag grät när jag läste de sista kapitlen och det är ett gott betyg från en kall sten täckt av teflon.
Mitt omdöme blir det högsta.
Inköpet var inte bara föranlett av att jag behöver läsa annat än deckare. Det var bokens titel som sög sig fast i mina ögon. Min mamma hade nämligen en röd adressbok. Den var trasig och sidor föll ut, men se använda den nya jag hade köpt till henne ville hon inte. Min mammas röda adressbok ligger nu i ett fint skrin tillsammans med bland annat hennes kärleksbrev till min pappa.
Bokens huvudperson heter Doris och är 96 år. Precis som jag har hon inga nära släktingar, men hon har haft en syster. Nu har hon Skypekontakt med systerdotterdottern Jenny i New York. I Doris röda adressbok, som hon har haft sen 1928, möter vi läsare alla spännande människor som Doris har tillhört Doris bekantskapskrets. För Doris har inte alltid varit en gammal tant som bor i Stockholm, en tant som ramlar och hamnar i en sjukhussäng. Hon har varit i såväl Paris som i New York och även i England. Om sitt liv skriver hon till Jenny för att Jenny blir den enda som ska minnas Doris och för att Jenny ska få dela Doris alla minnen. Ungefär så som jag skriver mina bloggar. Men ett av skälen till att jag skriver mina minnen i mina bloggar är att vem som helst kan läsa, för jag inte har nån nära släkting att lämna över mitt liv till. När jag dör, dör min släkt ut.
Ja, det finns mycket i den här boken som jag drar paralleller till. Men jag tycker också om boken för att den är välskriven. Trots att den tillhör genren feelgood har den ett visst spänningsmoment i sig. Slutet blir rafflande, om än på lite annat vis än en deckare. Doris är underbart skildrad liksom Jenny, medan övriga karaktärer är lättare tecknade och inte får så stora djup. Det är inget jag invänder emot, det passar utmärkt i den här boken. En liten invändning har jag och det är hur man gör hjärt-lungräddning – det har jag nämligen nyss lärt mig och det går inte till som i boken. Men… strunt i det. Jag grät när jag läste de sista kapitlen och det är ett gott betyg från en kall sten täckt av teflon.
Mitt omdöme blir det högsta.