Överlevarna
Bok av Alex Schulman
Han debuterade som författare för drygt tio år sedan, och böckerna har ofta varit mörka och relativt självbiografiska. Nu är Schulman aktuell med sin allra första utpräglade roman, även om han behåller ett hårt grepp om barndomsskildringar. Romanen beskriver tre bröder som återupplever sin barndom som vuxna, då de sammanstrålar vid ett torp som ingen av dem besökt på 20 år. De är där för att sprida sin mors aska.
Att läsa Alex Schulman är som att stå vid avgrundens rand. Familjetragedin slumrar i kulisserna och väntar bara på att få visa sitt rätta ansikte. Med risk för att låta banal, men jag älskar att läsa det Schulman skriver.
Han är skicklig på att få ihop en historia, knyta ihop säcken, men han är också bra på detaljer. Som när pappan i vredesmod försöker slita sönder ett sugrör som är oförstörbart, eller hur den lilla högen av avbitna pommes frites växer på servetten, eftersom en av bröderna aldrig äter upp hela, med motiveringen att den bit man hållit i handen automatiskt blir smutsig, ofräsch.
Det är också mycket kropp i Schulmans berättande. Hudflagor som lossnar, bränt kött som luktar. En fisk som steks levande. Just den passagen är vidrig. Men också vidrigt bra.
Att använda sig av omvänd kronologi, att inleda med slutet, är inget unikt, men Schulman gör en slags kronologisk tillbakagång, timme för timme. Det är snyggt och skapar en känsla av att allt brakar samman, men det ger också en djupare förståelse till varför det blir som det blir.
Något som också finns ständigt närvarande i romanen är våldet, såväl det subtila, som det explicita. Jag funderar på vad det gör med pojkar, pojkar som ska bli män, att våldet ofta är en sådan naturlig del av tillvaron dem emellan. Både det här att bli utsatt, men också att utsätta andra. Att det är så lätt att ta till så fort man känner sig trängd.
Han är skicklig på att få ihop en historia, knyta ihop säcken, men han är också bra på detaljer. Som när pappan i vredesmod försöker slita sönder ett sugrör som är oförstörbart, eller hur den lilla högen av avbitna pommes frites växer på servetten, eftersom en av bröderna aldrig äter upp hela, med motiveringen att den bit man hållit i handen automatiskt blir smutsig, ofräsch.
Det är också mycket kropp i Schulmans berättande. Hudflagor som lossnar, bränt kött som luktar. En fisk som steks levande. Just den passagen är vidrig. Men också vidrigt bra.
Att använda sig av omvänd kronologi, att inleda med slutet, är inget unikt, men Schulman gör en slags kronologisk tillbakagång, timme för timme. Det är snyggt och skapar en känsla av att allt brakar samman, men det ger också en djupare förståelse till varför det blir som det blir.
Något som också finns ständigt närvarande i romanen är våldet, såväl det subtila, som det explicita. Jag funderar på vad det gör med pojkar, pojkar som ska bli män, att våldet ofta är en sådan naturlig del av tillvaron dem emellan. Både det här att bli utsatt, men också att utsätta andra. Att det är så lätt att ta till så fort man känner sig trängd.