My Name is Anna
Bok av Lizzy Barber
Anna har alltid fått höra från sin mamma att renlighet och oskuld är vägen till Gud. Hon har alltid drömt om att besöka en nöjespark i Florida och efter sin 18-års födelsedag bestämmer hon sig för att göra uppror mot sin mamma och besöka parken. Men när hon anländer till nöjesparken inser hon att det känns väldigt bekant, bekant som att det inte är första gången hon varit där.
Det är inte alla som får julklappar i slutet av januari. Jag är en av de lyckligt lottade och fick Lizzy Barbers bok My name is Anna.
Bokens huvudpersoner är Anna och Rosie, två unga tjejer (tonåringar) som söker sanningen. Anna är uppfostrad mycket strikt av sin religiösa mamma, men på sin 18-årsdag går hon emot mammans regler och besöker en nöjespark. Trots att hon inte har varit där tidigare känns platsen märkligt bekant. Sen får hon ett grattis per brev. Till Emily. Rosie har vuxit upp som syster till en flicka som en dag bara försvann – när familjen besökte en nöjespark. Under lång tid har familjen desperat letat efter det försvunna barnet, nåt som inte direkt har enat dem, snarare splittrat dem. Nu har det gått 15 år sen försvinnandet och mediecirkusen är hajpad. Rosie har förstått att det är slut på pengar i den fond som finansierar sökandet efter systern. Hon, som alltid stått i skuggan av sin frånvarande syster, bestämmer sig för att ta reda på sanningen om försvinnandet. Vad hände, egentligen?
Bokens kapitel växlar hela tiden perspektiv mellan Anna och Rosie. Författaren lyckas genast bygga upp en kuslig stämning, samtidigt som läsaren ju förstår vilka de två tjejerna är. Med enkla penseldrag skissar författaren upp relationerna mellan de inblandade och vad som händer i en enighet som familjen när en del av den plötsligt avlägsnas. Skildringen av olika karaktärerna är lätt men på pricken. Som läsare känner jag mig nästan som om jag vore inuti deras huvuden, bland deras tankar. Mycket skickligt gjort, tycker jag.
Det finns ett antal romaner om försvunna barn, företrädesvis små flickor. Några exempel är Den mörkaste hemligheten av Alex Marwood, Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser, Lycke av Mikaela Bley och Innan ni tog oss av Lisa Wingate. Den roman som emellertid ligger närmast My name is Anna är The Nowhere Child av Christian White eftersom båda böckerna även handlar om religiösa sekter. My name is Anna upplever jag som något mer känslosam. Jag grät faktiskt i slutet…
Mitt omdöme blir det högsta.
Bokens huvudpersoner är Anna och Rosie, två unga tjejer (tonåringar) som söker sanningen. Anna är uppfostrad mycket strikt av sin religiösa mamma, men på sin 18-årsdag går hon emot mammans regler och besöker en nöjespark. Trots att hon inte har varit där tidigare känns platsen märkligt bekant. Sen får hon ett grattis per brev. Till Emily. Rosie har vuxit upp som syster till en flicka som en dag bara försvann – när familjen besökte en nöjespark. Under lång tid har familjen desperat letat efter det försvunna barnet, nåt som inte direkt har enat dem, snarare splittrat dem. Nu har det gått 15 år sen försvinnandet och mediecirkusen är hajpad. Rosie har förstått att det är slut på pengar i den fond som finansierar sökandet efter systern. Hon, som alltid stått i skuggan av sin frånvarande syster, bestämmer sig för att ta reda på sanningen om försvinnandet. Vad hände, egentligen?
Bokens kapitel växlar hela tiden perspektiv mellan Anna och Rosie. Författaren lyckas genast bygga upp en kuslig stämning, samtidigt som läsaren ju förstår vilka de två tjejerna är. Med enkla penseldrag skissar författaren upp relationerna mellan de inblandade och vad som händer i en enighet som familjen när en del av den plötsligt avlägsnas. Skildringen av olika karaktärerna är lätt men på pricken. Som läsare känner jag mig nästan som om jag vore inuti deras huvuden, bland deras tankar. Mycket skickligt gjort, tycker jag.
Det finns ett antal romaner om försvunna barn, företrädesvis små flickor. Några exempel är Den mörkaste hemligheten av Alex Marwood, Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser, Lycke av Mikaela Bley och Innan ni tog oss av Lisa Wingate. Den roman som emellertid ligger närmast My name is Anna är The Nowhere Child av Christian White eftersom båda böckerna även handlar om religiösa sekter. My name is Anna upplever jag som något mer känslosam. Jag grät faktiskt i slutet…
Mitt omdöme blir det högsta.