Nej och åter nej
Nei og atter nei
Bok av Nina Lykke
Ingrid och Jan har varit gifta i ett kvarts århundrade. Sönerna är stora nog att räknas som vuxna men uppför sig som hotellgäster. För Ingrid har både familjelivet och läraryrket mist sin glans. Jan, däremot, har blivit befordrad till departementschef och drömmer om sin femton år yngre kollega Hanne. Hanne som i sin tur är i färd med att bli förbisprungen på familjefronten när väninnorna gifter sig och skaffar barn.
Runt dessa tre individer kretsar Nina Lykkes träffsäkra och underhållande roman om medelålders medelklass och dess problem med kärleken, driften och meningen med livet. Nej och åter nej är en satir över privilegierade vuxnas dårskap, varm och svart som en välgörande espresso.
Antagligen var det bokens titel som gjorde att jag inte bara ville läsa den utan också köpa den och äga den. Boken, som kom ut i Norge i oktober 2016 och i Sverige först i år.
Bokens tre huvudkaraktärer är Ingrid, Jan och Hanne, men det är Ingrid jag fastnar för. Hon och Jan har varit gifta i snart 25 år och har två vuxna söner. Sönerna bor fortfarande hemma där de har ett fullservicehotell utan att betala en spänn trots att de har inkomster. Ingrid jobbar som lärare, Jan blir under läsningen befordrad till chef på ett departement. För Ingrids del har såväl privatliv som yrkesliv gått i stå. Eller hur ska en annars se på det när hon tar me-time på handikapptoaletten på jobbet? Jan och Hanne dras till varandra av olika skäl. Läsaren får följa de olika karaktärerna såväl separat som i förhållande till de övriga.
Författaren lyckas fånga mig direkt med sina pricksäkra personbeskrivningar. Boken är fylld av lysande, vassa formuleringar och väldigt åskådliga exempel. Barn är, för att lyfta fram nåt, antingen såna som vuxna lämnar bromsspår i kalsongerna eller som små troféer (”se på mig, jag har reproducerat mig” tänker en far, föreställer sig Jan).
Det här är en relationsroman, en genre jag brukar ha lite svårt för. Men det här är ingen feelgoodhistoria, vilket gör att den tilltalar mig. Rakt på sak skildrar författaren de inblandades tankar och känslor. Och allt blir så… tydligt! Jag skrattar gott, rått, hjärtligt och bittert.
Det kan inte bli nåt annat omdöme än det högsta.
Bokens tre huvudkaraktärer är Ingrid, Jan och Hanne, men det är Ingrid jag fastnar för. Hon och Jan har varit gifta i snart 25 år och har två vuxna söner. Sönerna bor fortfarande hemma där de har ett fullservicehotell utan att betala en spänn trots att de har inkomster. Ingrid jobbar som lärare, Jan blir under läsningen befordrad till chef på ett departement. För Ingrids del har såväl privatliv som yrkesliv gått i stå. Eller hur ska en annars se på det när hon tar me-time på handikapptoaletten på jobbet? Jan och Hanne dras till varandra av olika skäl. Läsaren får följa de olika karaktärerna såväl separat som i förhållande till de övriga.
Författaren lyckas fånga mig direkt med sina pricksäkra personbeskrivningar. Boken är fylld av lysande, vassa formuleringar och väldigt åskådliga exempel. Barn är, för att lyfta fram nåt, antingen såna som vuxna lämnar bromsspår i kalsongerna eller som små troféer (”se på mig, jag har reproducerat mig” tänker en far, föreställer sig Jan).
Det här är en relationsroman, en genre jag brukar ha lite svårt för. Men det här är ingen feelgoodhistoria, vilket gör att den tilltalar mig. Rakt på sak skildrar författaren de inblandades tankar och känslor. Och allt blir så… tydligt! Jag skrattar gott, rått, hjärtligt och bittert.
Det kan inte bli nåt annat omdöme än det högsta.