En osynlig
Bok av Pontus Ljunghill
Stockholm 1928. Åttaåriga Ingrid Bengtsson hittas mördad ute på det nedlagda Djurgårdsvarvet. Mordet väcker stor uppståndelse och pressen rapporterar dagligen om utredningen. Den unge och lovande kommissarie John Stierna får fallet på sitt bord - det blir en jakt på en mördare som nästan inte lämnat några spår efter sig och där Stierna själv får betala ett högt personligt pris.
Visby 1953. I en hotellbar på Gotland sitter Stierna och summerar sin karriär efter att just ha gått i pension. Mordet på den lilla flickan är för alltid inbränt i hans medvetande och när en journalist söker upp honom för att göra en artikel om fallet och vad som egentligen hände den där hösten 1928, rullas allt upp igen.
En osynlig är både en spänningsroman och en stämningsfull Stockholmsskildring. Den handlar om hur ett fall kan bli personligt, äta sig in och inte släppa taget. Men det handlar också om en stad som såg väldigt annorlunda ut för bara ett halvt sekel sedan, innan Klarakvarteren revs och Sergels torg byggdes.
En osynlig är första boken i en serie spänningsromaner som utspelar sig i Stockholm under första delen av 1900-talet.
Det sägs att en inte ska döma en bok efter dess omslag, men jag blev faktiskt nyfiken på Pontus Ljunghills historiska deckare En osynlig på grund av hur boken såg ut på utsidan. En svart silhuett av en man i hatt mot en mörkblå bakgrund gjorde att jag plockade upp boken på en second handaffär.
Boken utspelar sig i två olika tider, men båda är historiska. Dels är det år 1928 och en liten flicka, Ingrid Bengtsson, hittas mördad i Stockholm. Den unge kommissarien John Stierna jagar mördaren. Dels är det år 1953. Den numera pensionerade John Stierna har rest till Visby. Mordet på flickan Ingrid blev aldrig uppklarat och när en journalist söker upp den gamle polisen för att skriva om fallet rullas allt upp igen. Mot slutet av boken hoppar tiden till några år mellan händelserna och bokens nutid 1953. På bara några har mycket hänt, men mördaren går fortfarande fri. Upplösningen är annorlunda, men den enda den kan bli i min mening. Ja, tyvärr gissade jag rätt.
Det är svårt att tro att det här är en debutdeckare, men författaren är såväl kriminolog som journalist och torde med andra ord både kunna ämnet och att skriva. Pontus Ljunghill bygger upp en kuslig stämning samtidigt som han tar läsaren runt Stockholm, framför allt i Vasastan. Jag får en del associationer till Per Anders Fogelström, faktiskt. Men än mer går mina tankar till Anna Lihammers böcker, som också är historiska deckare. En osynlig kom ut redan 2011 och uppföljaren, Lykttändaren, kom fem år senare. Författaren kan därmed inte alls vara inspirerad av Anna Lihammer som debuterade skönlitterärt 2014. Kanske är det tvärtom?
Oavsett vem som inspirerat vem gillar jag den här boken. Den är spännande och utredningen är knepig. Karaktärerna är ganska lätt skildrade och ändå känns de trovärdiga. Min enda invändning är att jag tycker att handlingen går lite för långsamt framåt. Men kanske är detta mera med verkligheten överensstämmande när det gäller vissa kriminalfall.
Mitt omdöme blir högt.
Boken utspelar sig i två olika tider, men båda är historiska. Dels är det år 1928 och en liten flicka, Ingrid Bengtsson, hittas mördad i Stockholm. Den unge kommissarien John Stierna jagar mördaren. Dels är det år 1953. Den numera pensionerade John Stierna har rest till Visby. Mordet på flickan Ingrid blev aldrig uppklarat och när en journalist söker upp den gamle polisen för att skriva om fallet rullas allt upp igen. Mot slutet av boken hoppar tiden till några år mellan händelserna och bokens nutid 1953. På bara några har mycket hänt, men mördaren går fortfarande fri. Upplösningen är annorlunda, men den enda den kan bli i min mening. Ja, tyvärr gissade jag rätt.
Det är svårt att tro att det här är en debutdeckare, men författaren är såväl kriminolog som journalist och torde med andra ord både kunna ämnet och att skriva. Pontus Ljunghill bygger upp en kuslig stämning samtidigt som han tar läsaren runt Stockholm, framför allt i Vasastan. Jag får en del associationer till Per Anders Fogelström, faktiskt. Men än mer går mina tankar till Anna Lihammers böcker, som också är historiska deckare. En osynlig kom ut redan 2011 och uppföljaren, Lykttändaren, kom fem år senare. Författaren kan därmed inte alls vara inspirerad av Anna Lihammer som debuterade skönlitterärt 2014. Kanske är det tvärtom?
Oavsett vem som inspirerat vem gillar jag den här boken. Den är spännande och utredningen är knepig. Karaktärerna är ganska lätt skildrade och ändå känns de trovärdiga. Min enda invändning är att jag tycker att handlingen går lite för långsamt framåt. Men kanske är detta mera med verkligheten överensstämmande när det gäller vissa kriminalfall.
Mitt omdöme blir högt.