Louise
Bok av Mikaela Bley
Just nu - läppglans från Clarins på köpet med denna bok! Läs mer här >>
Mördare eller offer?
Den kontroversiella justitieministern Louise Bohman vaknar upp på morgonen och nås av beskedet att hennes pressekreterare hittats död. Ett förmodad självmord ser ut att vara ett mord och mycket talar för att justitieministern själv är inblandad. I media hängs hon ut och porträtteras som ett monster.
På TV4 får kriminalreportern Ellen Tamm uppdraget att göra en dokumentär om justitieministern. Hon lyckas nästa sig in hos Bohman och möter en kvinna som har ganska lite gemensamt med den bild som media målat upp. Ändå verkar det som om Louise döljer något.
Samtidigt brottas Ellen med sitt eget kaotiska privatliv. Och ju mer hon gräver i Louise Bohmans förflutna, desto mer påminns hon sin egen familjs mörka hemligheter.
Louise är den tredje delen i Mikaela Bleys serie om den egensinniga kriminalreportern Ellen Tamm. De två tidigare delarna i serien heter Lycke och Liv.
Mikaela Bleys bok Louise är den tredje i serien om journalisten Ellen Tamm.
Justitieministern Louise Bohman är inte särskilt populär. När hennes pressekreterare dör i ett förmodat självmord går drevet. Det minskar inte i intensitet när det uppdagas att det var mord. Louise får skulden – eller verkar i alla fall vara inblandad på ett visst sätt. Ellen Tamm får uppdrag att göra en dokumentär om Louise Bohman. Hon tar sig bakom bilden av den impopulära ministern.
Nånstans läste jag att nån tyckte att boken och huvudpersonen påminde för mycket om Liza Marklund och hennes karaktär Annika Bengtzon. Det tycker inte jag. I såna fall skulle ju alla som skriver om alkoholiserade poliser med kärleks-/äktenskapsproblem eller som mördar folk – fiktivt – på Gotland kanske vara påverkade och influerade av varandra. Jag tycker att Mikaela Bley redan från början visar en journalist som är nåt utöver det vanliga – hon vägrar följa drevet och vill se den verkliga personen bakom fasaden. Sen kan jag tycka att hennes chef är ovanligt tillåtande – Ellen Tamm går ju för det mesta sin egen väg och utför inte helt de arbetsuppgifter hon blir ålagd. Huruvida det är realistiskt eller inte låter jag vara osagt.
Boken lutar lite från deckargenren mot psykologisk thriller. Det handlar visserligen om en fiktiv kriminalhistoria, men författaren skildrar snarare människorna i dramat och deras karaktärer än det blodiga mordet. Jag får associationer till Anders Pihlblads bok Drevet går – och lustigt nog tackar författaren honom i slutet för att han skrev den boken…
Mitt omdöme blir det högsta.
Justitieministern Louise Bohman är inte särskilt populär. När hennes pressekreterare dör i ett förmodat självmord går drevet. Det minskar inte i intensitet när det uppdagas att det var mord. Louise får skulden – eller verkar i alla fall vara inblandad på ett visst sätt. Ellen Tamm får uppdrag att göra en dokumentär om Louise Bohman. Hon tar sig bakom bilden av den impopulära ministern.
Nånstans läste jag att nån tyckte att boken och huvudpersonen påminde för mycket om Liza Marklund och hennes karaktär Annika Bengtzon. Det tycker inte jag. I såna fall skulle ju alla som skriver om alkoholiserade poliser med kärleks-/äktenskapsproblem eller som mördar folk – fiktivt – på Gotland kanske vara påverkade och influerade av varandra. Jag tycker att Mikaela Bley redan från början visar en journalist som är nåt utöver det vanliga – hon vägrar följa drevet och vill se den verkliga personen bakom fasaden. Sen kan jag tycka att hennes chef är ovanligt tillåtande – Ellen Tamm går ju för det mesta sin egen väg och utför inte helt de arbetsuppgifter hon blir ålagd. Huruvida det är realistiskt eller inte låter jag vara osagt.
Boken lutar lite från deckargenren mot psykologisk thriller. Det handlar visserligen om en fiktiv kriminalhistoria, men författaren skildrar snarare människorna i dramat och deras karaktärer än det blodiga mordet. Jag får associationer till Anders Pihlblads bok Drevet går – och lustigt nog tackar författaren honom i slutet för att han skrev den boken…
Mitt omdöme blir det högsta.