Innanför murarna
Bok av Maria Ernestam
Innanför murarna är en gastkramande och gripande roman om svek och sorg, flykt och försoning.
På den franska landsbygden i Normandie ligger ett gammalt mytomspunnet kloster vars bibliotek lockar forskare från hela världen. Tack vare ett stipendium har Sofi fått chansen att komma dit för att skriva och försöka finna ro. Bakom sig lämnar hon Sverige och en äktenskaplig kris som fått tragiska följder.
Men hon hittar inte det lugn hon söker. Även klostret bär på en mörk historia och Sofi plågas snart av syner och drömmar om det som skedde där under andra världskriget. Soldaternas öden tvinnas samman med hennes eget tills hon inte längre vet om det hon upplever är verkligt. Vem kan hon lita på? Vem hemsöker henne med viskningar och knackningar? Håller hon på att bli galen eller är det någon som vill henne illa?
En kväll i början av oktober 2018 var jag på författarträff på Akademibokhandelni Uppsala. Två väldigt skilda författare pratade om sitt skrivande och sina nya böcker. Det var dels Stina Wollter, dels Maria Ernestam. Det är förstås inte bara författarna som skiljer sig åt utan även deras verk. Jag blev sugen på att köpa båda böckerna, men hade ingen lust alls att ställa mig i den skitlånga kön. I stället blev det så att Maria Ernestams bok Innanför murarna hamnade i varukorgen vid min senaste nätshopping.
Maria Ernestam pratade inte bara om sin bok, hon läste ett stycke ur den också. Jag blev mycket fängslad av flera skäl: den verkade kuslig, den handlar om uppbrott och den var delvis baserad på verkliga händelser, några självupplevda av författaren.
Sofi har fått chansen att bo på ett kloster i Normandie för att skriva och forska. Ett stipendium har möjliggjort detta. Hon fångar tillfället att komma ifrån Sverige och sitt krisande äktenskap. Dessvärre hittar hon inte riktigt det lugn hon söker på klostret. Hon upptäcker att det ruvar på en fruktansvärd historia om krig och död. Hon tycker sig höra viskningar och knackningar, hon ser människor som inte finns… Eller är det nån som vill göra henne illa?
Den kusliga stämningen infinner sig redan från start. Gråvädret här i Uppsala passade utmärkt som inramning. Det jag däremot inte insåg innan jag började läsa boken är att den handlar så mycket om en krisande relation. På nåt vis blir Sofis röda rum i klostret en bild av hennes inre, hennes blödande hjärta. Fast krisen handlar inte bara om Sofis relation med Björn. Den handlar om oåterkallelig förlust och den ensamhet som följer därpå. Jag får känslan av att Sofi har rest till klostret för att träna på att vara ensam. Men det är först när Sofi samtalar med andra människor som jag får fragment av det som har hänt. Dessutom spelas en historia om ett fruktansvärt krigsbrott i det förflutna upp utanför Sofi. Hon får allt svårare att veta vad som är verklighet. Inbillar hon sig saker eller finns ”spöken”? Sofis ensamma helger blir rena mardrömmar. Det här är en vidunderlig historia om en resa i en människas inre. Slutet… Äh, läs den!
Mitt omdöme blir det högsta.
Maria Ernestam pratade inte bara om sin bok, hon läste ett stycke ur den också. Jag blev mycket fängslad av flera skäl: den verkade kuslig, den handlar om uppbrott och den var delvis baserad på verkliga händelser, några självupplevda av författaren.
Sofi har fått chansen att bo på ett kloster i Normandie för att skriva och forska. Ett stipendium har möjliggjort detta. Hon fångar tillfället att komma ifrån Sverige och sitt krisande äktenskap. Dessvärre hittar hon inte riktigt det lugn hon söker på klostret. Hon upptäcker att det ruvar på en fruktansvärd historia om krig och död. Hon tycker sig höra viskningar och knackningar, hon ser människor som inte finns… Eller är det nån som vill göra henne illa?
Den kusliga stämningen infinner sig redan från start. Gråvädret här i Uppsala passade utmärkt som inramning. Det jag däremot inte insåg innan jag började läsa boken är att den handlar så mycket om en krisande relation. På nåt vis blir Sofis röda rum i klostret en bild av hennes inre, hennes blödande hjärta. Fast krisen handlar inte bara om Sofis relation med Björn. Den handlar om oåterkallelig förlust och den ensamhet som följer därpå. Jag får känslan av att Sofi har rest till klostret för att träna på att vara ensam. Men det är först när Sofi samtalar med andra människor som jag får fragment av det som har hänt. Dessutom spelas en historia om ett fruktansvärt krigsbrott i det förflutna upp utanför Sofi. Hon får allt svårare att veta vad som är verklighet. Inbillar hon sig saker eller finns ”spöken”? Sofis ensamma helger blir rena mardrömmar. Det här är en vidunderlig historia om en resa i en människas inre. Slutet… Äh, läs den!
Mitt omdöme blir det högsta.