Bränn alla mina brev
Bok av Alex Schulman
En gripande kärlekshistoria som spänner över generationer. Alex tar sig tillbaka i tiden och återberättar vad som hänt för att förstå hur det påverkat hans ilska och mörka jag. Här vävs tre olika perspektiv samman och blir till en story. Han drar sig inte för att bli personlig, det handlar om en berättelse utöver det vanliga.
Alex Schulmans bok Bränn alla mina brev är en i raden av författarens biografiska och samtidigt fiktiva böcker. Den första jag läste av honom – och älskade! – var Skynda att älska, en bok som handlar om Alex Schulmans far. Denna andra biografi jag läser handlar om hans mormor. Eller egenligen mer om hans morfar, tycker jag. Mormoderns korta kärlekshistoria med Olof Lagercrantz präglade inte bara de närmast inblandade utan hela familjen. Kanske har morfadern vrede gått i arv, för den här boken inleds med att författaren inser att hans barn är rädda för honom för att han blir arg. Inte slåss eller super utan blir arg. Genom sin terapi får författaren hjälp att rita upp familjerelationer. På pappans sida är alla linjer raka, medan de är raka motsatsen på mammas sida. Så småningom börjar han forska om sin morfar – och upptäcker då den stora hemligheten med hans mormor och Olof Lagercrantz.
Bränn alla mina brev är oerhört fascinerande. Fakta blandas med fiktiva, men mycket tänkbara skeenden och dialoger. Definitivt äkta är det bemötande Alex Schulman får vid Universitetsbiblioteket i Uppsala och det han får vid Sigtuna stadshotell, nåt han skildrar mycket beskt i boken. Ja, en kan sannerligen ana morfar i Alex Schulman. Jag kan också känna igen en hel del av den där vreden, bitterheten, som finns i en familj och som ärvs nedåt, till såna som mig.
Jag gillar mycket Alex Schulmans sätt att skriva. Han kan vara både otroligt känslosam och väldigt kall i sitt sätt att skriva och beskriva. Den här boken gjorde mig sugen på att läsa mer av honom, så jag nätshoppade boken om hans mamma Lisette Schulman, Glöm mig.
MItt omdöme blir det högsta.
Bränn alla mina brev är oerhört fascinerande. Fakta blandas med fiktiva, men mycket tänkbara skeenden och dialoger. Definitivt äkta är det bemötande Alex Schulman får vid Universitetsbiblioteket i Uppsala och det han får vid Sigtuna stadshotell, nåt han skildrar mycket beskt i boken. Ja, en kan sannerligen ana morfar i Alex Schulman. Jag kan också känna igen en hel del av den där vreden, bitterheten, som finns i en familj och som ärvs nedåt, till såna som mig.
Jag gillar mycket Alex Schulmans sätt att skriva. Han kan vara både otroligt känslosam och väldigt kall i sitt sätt att skriva och beskriva. Den här boken gjorde mig sugen på att läsa mer av honom, så jag nätshoppade boken om hans mamma Lisette Schulman, Glöm mig.
MItt omdöme blir det högsta.