Gröna fingrar sökes
Bok av Annika Estassy Lovén
Agnes är märkt av sin cancer och behöver hjälp med att sköta om kolonilotten och den lilla stugan. Leyla och hennes sexårige son letar desperat efter någonstans att bo efter att hon flytt en destruktiv relation med sin make. Hon kommer till Agnes stuga och lär känna både henne och de andra kolonisterna.
Innan jag flyttade fick jag en förfrågan om jag ville recensera en roman med trädgård som huvudingrediens. Stressad av flytten tackade jag först nej, men sen ja – under förutsättning att jag kunde få boken mig tillsänd först efter flytten. Den 26 mars 2018 levererades ett fint paket från Norstedts till min dörr. I paketet låg Annika Estassys bok Gröna fingrar sökes.
Boken är av en genre som jag kanske inte skulle ha valt själv. Jag tycker att författare som inte skriver spänningsromaner är modiga som erbjuder mig att läsa och recensera böcker när de vet att jag föredrar deckare. Nu är jag glad att jag läste boken. Att kalla genren feelgood känns emellertid inte helt rätt. Många så kallade feelgoodromaner innehåller en hel del feelbad också. Gröna fingrar sökes är inget undantag. Temat misshandel i förhållanden förekommer ganska ofta numera i svenska nutida böcker. Inte är det roligt, mest otäckt, men jag tycker att det är bra att det inte döljs utan kommer upp till ytan, så jag klagar inte.
Berättelsen har två centralkaraktärer: tanten Agnes och Leyla, en kvinna i trettioårsåldern som är andragenerationsinvandrare. Agnes har fått cancer och orkar inte riktigt sköta sin koloniträdgård med tillhörande stuga. Eftersom hon inte vill vara öppen med sin sjukdom kan hon inte be nån hon känner om hjälp. I stället annonserar hon och Leyla är den som svarar. Det blir också Leyla med sin sexåring Hugo som tar sig an Agnes trädgård.
Tanten Agnes för mina tankar till Karin Brunk Holmqvists karaktärer. De är ofta tanter och farbröder och medan en del är snälla är andra lite kärva precis som Annika Estassys Agnes. Men Agnes har ett gott hjärta och på sätt och vis blir Leyla, som är moderlös, lite av dottern som inte fick leva. Annika Estassy lyckas väl i sina personteckningar. Jag ser karaktärerna framför mig, även om de ibland riskerar att bli typer – tanten, surgubben, bögparet, den snygga killen, barnet etc. Men Hugo är inte sonson till sin morfar – och det borde Norstedts lektör ha observerat!
Författarens språk är lätt och böljande, precis som en frisk vårvind. Jag dras in i relationerna mellan karaktärerna, jag följer med in i trädgården, in i kolonistugeföreningen. Att läsa den här boken är en sann njutning.
Mitt omdöme blir det högsta.
Boken är av en genre som jag kanske inte skulle ha valt själv. Jag tycker att författare som inte skriver spänningsromaner är modiga som erbjuder mig att läsa och recensera böcker när de vet att jag föredrar deckare. Nu är jag glad att jag läste boken. Att kalla genren feelgood känns emellertid inte helt rätt. Många så kallade feelgoodromaner innehåller en hel del feelbad också. Gröna fingrar sökes är inget undantag. Temat misshandel i förhållanden förekommer ganska ofta numera i svenska nutida böcker. Inte är det roligt, mest otäckt, men jag tycker att det är bra att det inte döljs utan kommer upp till ytan, så jag klagar inte.
Berättelsen har två centralkaraktärer: tanten Agnes och Leyla, en kvinna i trettioårsåldern som är andragenerationsinvandrare. Agnes har fått cancer och orkar inte riktigt sköta sin koloniträdgård med tillhörande stuga. Eftersom hon inte vill vara öppen med sin sjukdom kan hon inte be nån hon känner om hjälp. I stället annonserar hon och Leyla är den som svarar. Det blir också Leyla med sin sexåring Hugo som tar sig an Agnes trädgård.
Tanten Agnes för mina tankar till Karin Brunk Holmqvists karaktärer. De är ofta tanter och farbröder och medan en del är snälla är andra lite kärva precis som Annika Estassys Agnes. Men Agnes har ett gott hjärta och på sätt och vis blir Leyla, som är moderlös, lite av dottern som inte fick leva. Annika Estassy lyckas väl i sina personteckningar. Jag ser karaktärerna framför mig, även om de ibland riskerar att bli typer – tanten, surgubben, bögparet, den snygga killen, barnet etc. Men Hugo är inte sonson till sin morfar – och det borde Norstedts lektör ha observerat!
Författarens språk är lätt och böljande, precis som en frisk vårvind. Jag dras in i relationerna mellan karaktärerna, jag följer med in i trädgården, in i kolonistugeföreningen. Att läsa den här boken är en sann njutning.
Mitt omdöme blir det högsta.