Just innan jag dog
Just Before I Died
Bok av S. K. Tremayne
Hur länge kan de hålla dig i ovisshet?
Det var en isfläck. Lite otur. Men det räckte för att nästan ta livet av Kath Redway då hon fick sladd med bilen och körde rakt ner i dammen i den annars så fridfulla nationalparken Dartmoor i Devon i England.
Som genom ett mirakel överlever Kath olyckan med några skråmor och minnesförlust. Hon är skärrad men glad att vara hemma i det ensligt belägna huset på landet, hos maken Adam och deras begåvade men tillbakadragna dotter Lyla.
Men familjen verkar inte lika glad. Kaths man är kylig, rentav ilsken. Och dagdrömmaren till dotter pratar allt konstigare om en "man ute på myren". Kath återfår några skrämmande bitar av minnet och så småningom förstår hon att det inte alls var en olyckshändelse hon var med om. Hela hennes liv rasar och fylls av mörker, hot och terror.
S. K. TREMAYNE är en av journalisten Sean Thomas författarpseudonymer. Han har också skrivit böcker under namnet Tom Knox. Thomas föddes 1963 i Storbritannien, har studerat filosofi och medverkat i flera stora engelska tidningar. Boken Istvillingar blev en läsarsuccé samt en Sunday Times-bästsäljare.
"Författaren till Istvillingar lyckas än en gång skapa en spännande berättelse som gjord för sträckläsning."
Maria Näslund, Göteborgs-Posten
"Tremayne debuterade med den gastkramande skräckberättelsen Istvillingar som var osedvanligt lyckad. Just innan jag dog går aldrig över gränsen till skräckskildring, men Tremayne är lika skicklig på att bygga upp spänningen."
Lotta Olsson, Dagens Nyheter
S.K. Tremayne är en av Sean Thomas författarpseudonymer. Hans psykologiska thrillrar har lockat mig genom såväl titlar som omslag. För ett tag sen läste jag Istvillingar och nu har jag slagit ihop Just innan jag dog – trots att Istvillingar inte fick nåt högt omdöme av mig. (Böckerna hänger inte ihop på något sätt mer än att det är samma författare.) Kunde den senaste av hans böcker ge mig en större upplevelse än enbart en kuslig stämning?
Även denna gång är det annorlunda barn med i berättelsen. Nu är det den tioåriga Lyla, som uppenbarligen har nån sorts Aspergerdiagnos, enligt hennes mamma, bokens huvudperson Kath Redway. Kath bor med Lyla och maken Adam i Devon där Adam är nationalparksvakt. Kath har råkat ut för en bilolycka. Hon överlever mirakulöst, men har delvis tappat minnet. Fragment av det Kath har glömt kommer tillbaka. Dessutom visar det sig att hon inte har kunnat slira på en isfläck när det var tolv grader varmt. Kath inser att hon inte alls varit med om en olycka.
Den kusliga stämningen infinner sig tidigt även i den här boken. Barnet är, liksom tvillingarna i den andra boken, märkligt och har nästan övernaturliga gåvor. Men här skildras även flickan så ingående att det inte är nån tvekan om att hon verkligen har en diagnos. Flickans beteende gör att hon, precis som den överlevande tvillingen i Istvillingar, inte har några vänner. Men även mamma Kaths beteende är underligt. Var olyckan i själva verket avsiktlig? Har det hela desutom kopplingar till det förflutna?
I Just innan jag dog tycker jag att författaren har lyckats bättre än i Istvillingar. Här har han skapat mer än bara en kuslig stämning. Karaktärsskildringarna är bättre och beskrivningarna av djur och natur är både vackra och brutala. Jag skulle gärna se mer av dessa, speciellt nu när en inte kan resa. Människorna runt Kath skildras som lite halvskumma och som om de döljer nåt ont och illvilligt. Hemligheter finns det även i Devon…
Mitt omdöme blir det högsta.
Även denna gång är det annorlunda barn med i berättelsen. Nu är det den tioåriga Lyla, som uppenbarligen har nån sorts Aspergerdiagnos, enligt hennes mamma, bokens huvudperson Kath Redway. Kath bor med Lyla och maken Adam i Devon där Adam är nationalparksvakt. Kath har råkat ut för en bilolycka. Hon överlever mirakulöst, men har delvis tappat minnet. Fragment av det Kath har glömt kommer tillbaka. Dessutom visar det sig att hon inte har kunnat slira på en isfläck när det var tolv grader varmt. Kath inser att hon inte alls varit med om en olycka.
Den kusliga stämningen infinner sig tidigt även i den här boken. Barnet är, liksom tvillingarna i den andra boken, märkligt och har nästan övernaturliga gåvor. Men här skildras även flickan så ingående att det inte är nån tvekan om att hon verkligen har en diagnos. Flickans beteende gör att hon, precis som den överlevande tvillingen i Istvillingar, inte har några vänner. Men även mamma Kaths beteende är underligt. Var olyckan i själva verket avsiktlig? Har det hela desutom kopplingar till det förflutna?
I Just innan jag dog tycker jag att författaren har lyckats bättre än i Istvillingar. Här har han skapat mer än bara en kuslig stämning. Karaktärsskildringarna är bättre och beskrivningarna av djur och natur är både vackra och brutala. Jag skulle gärna se mer av dessa, speciellt nu när en inte kan resa. Människorna runt Kath skildras som lite halvskumma och som om de döljer nåt ont och illvilligt. Hemligheter finns det även i Devon…
Mitt omdöme blir det högsta.