Siri
Bok av Lisa Hågensen
I en inte alltför avlägsen framtid försökte den uråldriga och ondskefulla rörelsen die Herrenvolk lägga Europa under sig genom att avla fram en överlägsen människoras. Men det gick om intet, mycket tack vare Whanzi, en ovanlig femtonåring som lyckades med det osannolika, och Dora, som betalade ett högt pris i sin kamp att störta die Herrenvolk. Vad händer när de goda har segrat? Europa blomstrar och gammal teknologi återupptäcks, men för ungdomarna är det inte över. Whanzi, hennes vänner och Ask, en äkta purebred från The Pure Breed Plant, tar sig norrut, upprättar en bas i Moscow Territory och startar jakten på krigsförbrytarna. Men gruppen splittras. Ask ger sig iväg på en personlig vendetta och Whanzis inre demoner driver henne från den hon älskar i en flykt som får ödesdigra konsekvenser.
Siri är den första delen i den fristående fortsättningen på dystopiserien Purebred. Det är en intensiv dark romance fylld med kärlek, svek och hämnd.
Lisa Hågensen föddes 1966 i Ljungskile där hon fortfarande bor. Hon har arbetat som svetsare, ekonom, syv, lärarvikarie, elevassistent och bedrivit hästavel, men drömmen att skriva en bok har alltid funnits. År 2014 kom debutboken Hennes ögon blå och sedan dess har hon skrivit flera böcker i olika genrer.
Det här är den fristående fortsättningen på Purebreed serien, en serie som jag inte har läst men jag gärna vill. Jag tror dock om man har läst Purebreed serien så skulle man uppskatta den här boken mer då man redan känner huvudkaraktären och förstår deras val. Dock får man en recap i början av boken så man vet lite vad som tidigare som har hänt.
Boken är uppdelad utifrån tre perspektiv, Dora, Whanzi och Thorbi. Alla karaktärerna är lätt att hålla reda på men var lite jobbigt att läsa att alla är i stort sätt i alla. Det här är inget triangeldrama, det här är en hexagon. Alla verkar vara kära i Dora, eller i alla fall attraherad av henne. Om man inte är kär i henne är man kär i sin bästa vän eller om man är Laban så är det Dora som är hans bästa vän. Thorbi är kär i Whanzi som är kär i Dora. Eller ja hon säger att hon är det men hon beter sig som en idiot (och nu är jag snäll när jag kallar henne det).
Som ni kanske förstår så gillar jag inte Whanzi, ärligt talat har jag aldrig varit så jävla (förlåt att jag svär) arg på en karaktären så som jag är i Whanzi. Jag har aldrig tyckt mindre om en karaktär än henne. Hon klagar och lämnar den hon älskar och sedan skyller på andra om det går fel. Hon verkar inte se hennes egna fel. Hon lämnade sin flickvän i nästan ett halvår när hon lovade att komma hem efter en månad och hon är arg på Dora för hennes val. LIKE WHAT THE FUCK! En annan händelse jag hatar är att alla skyller allt på Dora, speciellt när hennes barn blir kidnappad. KLART SOM FAN DORA ÄR ARG OCH LEDSEN, HON FÖRLORADE PRECIS SITT BARN HA LITE MEDKÄNSLA FÖR TUSAN! Alla föräldrar som säger att de önskade att de räddade barnet först! UGH!
Även fast karaktärerna kunde vara frustrerande (vilket är alla utan Thorbi) så var boken riktigt spännande. Man kunde inte sluta att läsa och även fast man inte förstod allt eftersom jag inte läst Purebreed serien kunde man nästan lista ut varför de var efter en del karaktärerna eller gjorde vad de gjorde. Jag hängde inte riktigt med i slutet när de pratade om någon doktor men jag antar att den personen är ond eller något. Hur som helst kommer jag helt klart läsa fortsättningen, men kommer att försöka att läsa purebreed serien först och främst.
Boken är uppdelad utifrån tre perspektiv, Dora, Whanzi och Thorbi. Alla karaktärerna är lätt att hålla reda på men var lite jobbigt att läsa att alla är i stort sätt i alla. Det här är inget triangeldrama, det här är en hexagon. Alla verkar vara kära i Dora, eller i alla fall attraherad av henne. Om man inte är kär i henne är man kär i sin bästa vän eller om man är Laban så är det Dora som är hans bästa vän. Thorbi är kär i Whanzi som är kär i Dora. Eller ja hon säger att hon är det men hon beter sig som en idiot (och nu är jag snäll när jag kallar henne det).
Som ni kanske förstår så gillar jag inte Whanzi, ärligt talat har jag aldrig varit så jävla (förlåt att jag svär) arg på en karaktären så som jag är i Whanzi. Jag har aldrig tyckt mindre om en karaktär än henne. Hon klagar och lämnar den hon älskar och sedan skyller på andra om det går fel. Hon verkar inte se hennes egna fel. Hon lämnade sin flickvän i nästan ett halvår när hon lovade att komma hem efter en månad och hon är arg på Dora för hennes val. LIKE WHAT THE FUCK! En annan händelse jag hatar är att alla skyller allt på Dora, speciellt när hennes barn blir kidnappad. KLART SOM FAN DORA ÄR ARG OCH LEDSEN, HON FÖRLORADE PRECIS SITT BARN HA LITE MEDKÄNSLA FÖR TUSAN! Alla föräldrar som säger att de önskade att de räddade barnet först! UGH!
Även fast karaktärerna kunde vara frustrerande (vilket är alla utan Thorbi) så var boken riktigt spännande. Man kunde inte sluta att läsa och även fast man inte förstod allt eftersom jag inte läst Purebreed serien kunde man nästan lista ut varför de var efter en del karaktärerna eller gjorde vad de gjorde. Jag hängde inte riktigt med i slutet när de pratade om någon doktor men jag antar att den personen är ond eller något. Hur som helst kommer jag helt klart läsa fortsättningen, men kommer att försöka att läsa purebreed serien först och främst.