X sätt att dö
Bok av Stefan Ahnhem
En tidig sommarkväll när solen ligger över havet beger sig Stefan Ahnhem ut från Råå hamn. På båten sitter en man med ett svärd och tärningen säger att en man ombord ska dö. Helsingborgspolisen har under senaste tiden haft mycket på sitt bord med många svåra utredningar samtidigt. Med ett nytt mordoffer som har hittats kan äntligen jakten på mannen med tärningen inledas.
Visst är det smart att ge bort böcker som en själv vill läsa? Jag menar, det finns ju en ganska stor chans att givaren får låna dem. Så fräck är jag. En bok jag gav bort i julklapp 2019 var Stefan Ahnhem senaste i Fabian Risk-serien, X sätt att dö. Nu har jag lånat och läst boken.
Denna den femte boken med Fabian Risk som centralfigur fortsätter där fyran slutade. Jakten på tärningsmördaren fortsätter. Fabian Risk jobbar med Helsingborgspolisen, men den senaste tiden har de brottats med många svåra fall. Dessutom kämpar Fabian med sitt dåliga samvete gentemot familjen, som på olika sätt råkar illa ut eller far illa. Samtidigt utreder han en kollega i smyg.
Det här är otäckt redan från starten och det visste jag att det skulle bli. Stefan Ahnhem är ingen ömsint människoskildrare. Hans persongalleri består av figurer som skildras väldigt sparsamt och ganska känslolöst – även huvudpersonens egna nära och kära. Vissa bitar av boken känns dessutom aningen för utdragna och lite tråkiga. Och ibland tar äcklet över, som i beskrivningarna av en misstänkt som äter sitt mjäll och sin skit under naglarna och i beskrivningarna av skadorna ett svärd har åsamkat en man. Det är rent av vidrigt. Ändå måste jag bara fortsätta, för jag vill ju veta ”vem som gjorde vad” och framför allt ”varför”.
Mitt omdöme blir högt.
Denna den femte boken med Fabian Risk som centralfigur fortsätter där fyran slutade. Jakten på tärningsmördaren fortsätter. Fabian Risk jobbar med Helsingborgspolisen, men den senaste tiden har de brottats med många svåra fall. Dessutom kämpar Fabian med sitt dåliga samvete gentemot familjen, som på olika sätt råkar illa ut eller far illa. Samtidigt utreder han en kollega i smyg.
Det här är otäckt redan från starten och det visste jag att det skulle bli. Stefan Ahnhem är ingen ömsint människoskildrare. Hans persongalleri består av figurer som skildras väldigt sparsamt och ganska känslolöst – även huvudpersonens egna nära och kära. Vissa bitar av boken känns dessutom aningen för utdragna och lite tråkiga. Och ibland tar äcklet över, som i beskrivningarna av en misstänkt som äter sitt mjäll och sin skit under naglarna och i beskrivningarna av skadorna ett svärd har åsamkat en man. Det är rent av vidrigt. Ändå måste jag bara fortsätta, för jag vill ju veta ”vem som gjorde vad” och framför allt ”varför”.
Mitt omdöme blir högt.