Liknande böcker
Vrålstark & skiträdd
Bok av Marie Göranzon och Stina Jofs
2017 är det 50 år sedan Marie Göranzon gick ut Dramatens elevskola. Hon var den första kvinnan med barn som antogs. När Dramatens dåvarande chef, Ingmar Bergman, blev varse att Marie var relativt nyförlöst reagerade han med förvåning, närmast chock. Är hon? Har hon? Det är klart flickan ska in, men hur fan ska hon klara det?
Det barn som många trodde skulle bli ett hinder i Marie Göranzons framtida karriär, blev hennes räddning. Det finns något i mig som skulle kunna bära åt helvete, en känsla av att jag går mot ett stup och inte har vett att stanna. Lolo tvingade mig att ta grabbatag om livet, med tydliga uppgifter: byta blöja, mata, natta, trösta. Livet fick en riktning, på riktigt. Barnet, alla sex barn, har hållit mig från bråddjupen.
I 50 år har hennes arbetsplats, med några utflykter till privatteatrar, tv- och filmvärlden, varit Dramaten. Där hänger numera hennes porträtt. Marie Göranzon har arbetat med alla de stora regissörerna, de mäktiga kollegorna, bråkstakarna och genierna. Mött framgång, motstånd och genomlevt katastrofer.
Under åren har hon frikostigt delat med sig av sina åsikter men säger att hon borde ha hållit käften oftare.
I Vrålstark & skiträdd berättar hon öppenhjärtigt om barnen, drömmen, kärleken, rollerna, kampen och makten.
Det fanns en del extra högt önskade böcker på min litterära inköpslista. Tomten var snäll 2017. Utan att h*n frågade mig prickade h*n in två stycken till jul. En av dessa var boken Vrålstark & skiträdd där skådespelaren Marie Göranzon berättar om sitt liv för journalisten Stina Jofs.
Den här biografin handlar om en skådespelare, en synnerligen levande sådan, dessutom. Jag var nyfiken på Marie Göranzon som person, bland annat eftersom som mamma pratat en del om henne och hennes familj. Ett annat skäl är givetvis för att jag gillar skådespelaren Marie Göranzon och ville veta mer om människan bakom yrkesrollen.
I år är det 50 år sen Marie Göranzon gick ut Dramatens elevskola, enligt baksidestexten på boken. Hon har jobbat med de stora – både bland regissörerna och skådespelarna. I den här boken berättar hon lite om sin uppväxt, men mest om sitt yrkesliv och en del om sitt liv med Jan Malmsjö.
Jag har understundom svårt att hänga med i texten. Det handlar till viss del om att jag tycker att perspektivet svänger för mycket i tid, men också i person. Plötsligt är det andra som uttalar sig om Marie Göranzon. Ärligt talat är det först mot slutet av boken som jag dras in i den och åtminstone delvis se en viss poäng med detta sätt. Men det är väldigt tydligt att Stina Jofs är journalist, inte författare.
Det gick snabbt att läsa de cirka 280 sidorna. Språket är bra, men jag störs av en del upprepningar av Stina Jofs. Som hennes liknelse av kollationering vid ett skolupprop. En gång hade räckt. Och om jag hade fått önska skulle jag gärna ha sett fler bilder i boken, både från scenen och gärna också från privatlivet.
Mitt omdöme blir medel.
Den här biografin handlar om en skådespelare, en synnerligen levande sådan, dessutom. Jag var nyfiken på Marie Göranzon som person, bland annat eftersom som mamma pratat en del om henne och hennes familj. Ett annat skäl är givetvis för att jag gillar skådespelaren Marie Göranzon och ville veta mer om människan bakom yrkesrollen.
I år är det 50 år sen Marie Göranzon gick ut Dramatens elevskola, enligt baksidestexten på boken. Hon har jobbat med de stora – både bland regissörerna och skådespelarna. I den här boken berättar hon lite om sin uppväxt, men mest om sitt yrkesliv och en del om sitt liv med Jan Malmsjö.
Jag har understundom svårt att hänga med i texten. Det handlar till viss del om att jag tycker att perspektivet svänger för mycket i tid, men också i person. Plötsligt är det andra som uttalar sig om Marie Göranzon. Ärligt talat är det först mot slutet av boken som jag dras in i den och åtminstone delvis se en viss poäng med detta sätt. Men det är väldigt tydligt att Stina Jofs är journalist, inte författare.
Det gick snabbt att läsa de cirka 280 sidorna. Språket är bra, men jag störs av en del upprepningar av Stina Jofs. Som hennes liknelse av kollationering vid ett skolupprop. En gång hade räckt. Och om jag hade fått önska skulle jag gärna ha sett fler bilder i boken, både från scenen och gärna också från privatlivet.
Mitt omdöme blir medel.