Lite död runt ögonen

Det här är en av de vackraste berättelser om kärlek som jag någonsin har läst. Ja, den handlar i och för sig även om ond bråd död, våld, misär, narkotikamissbruk och bristande föräldraansvar - men framför allt om en pappas oändliga kärlek till den lilla dotter som han vill göra allt för att skydda, men som han gång efter annan sårar och sviker just bara för att det inte blir bättre när han gör något.

Arto har ett mångårigt missbruk bakom sig när hans älskade Sofia dör av en överdos och lämnar honom ensam med dottern Bodil. För hennes skull tar han sig i kragen och styr upp sitt liv - ett liv som tidigare var ännu mer destruktivt än det som Sofia hade levt. Men ödet vill honom inte väl - eller kanske snarare omgivningen. Ödet kan inte skyllas för människors onda handlingar. När hans förflutna vänds mot honom tvingas han bort från sitt arbete och glider längre och längre tillbaka in på den brottets bana som en gång var han enda källa till inkomster. Men det är inte det enda som drabbar honom. Såväl kärleken som socialförvaltningen slår till när han minst anar det - liksom sanningen om vad som egentligen hände när Sofia dog ...

David Ärlemalm skriver i en stil som jag aldrig stött på förut, men som jag fastnade för direkt. Dialogen, berättarrösten och romanfigurernas tankar flyter samman med varandra utan några egentliga gränser, men tack vare det raka och relativt avskalade språket blir det aldrig rörigt eller otydligt - bara vackert och levande