Sweet Home Dalarna

Jag har väldigt blandade känslor av den här boken. Jag gillade verkligen att alla karaktärer är väldigt operfekta. Det är verklighetstroget både för både karaktärerna och händelseförloppet. Ett annat plus är de charmiga miljöbeskrivningarna. Det jag hade mest problem med var faktiskt huvudkaraktärerna, särskilt Madde. Stundvis tyckte jag att hon var kanske lite för naiv, osäker och pinsam. Madde var bäst de få gångerna hon faktiskt stod upp för sig själv och för det hon ville. Mot slutet av boken i upplösningen blev boken jättebra! Ärligt talat tyckte jag faktiskt att de flesta av karaktärerna var stundvis jobbiga men det hjälpte bara att cementera Maddes ensamhet. De bästa karaktärerna i boken var Kent och Semhar. De hade väldigt intressanta bakgrunder och personligheter, jag hade velat läsa mer om dem. En annan grej jag tyckte var lite tråkig med boken är att den var väldigt långsam. Jag förstår att vi skulle få chansen att känna Maddes ensamhet och att hennes liv stod still men delar av boken tyckte jag var lite väl seg och långsam. Men som sagt mot slutet av boken började det äntligen hända lite.
När Janson äntligen gick ifrån all osäkerhet och pinsamheter och Madde började inse mer vad hon behövde i i sitt liv så blev boken väldigt bra.