Överlevarna
Bok av Alex Schulman
Han debuterade som författare för drygt tio år sedan, och böckerna har ofta varit mörka och relativt självbiografiska. Nu är Schulman aktuell med sin allra första utpräglade roman, även om han behåller ett hårt grepp om barndomsskildringar. Romanen beskriver tre bröder som återupplever sin barndom som vuxna, då de sammanstrålar vid ett torp som ingen av dem besökt på 20 år. De är där för att sprida sin mors aska.
Det är svårt att inte bli berörd av den här boken. Den lämnar mig med en känsla av tomhet, så många frågetecken, gråten i halsen. Den är skriven på ett väldigt skickligt sätt som blandar nutid med dåtid - dock med den twisten att den beskriver en speciell kväll och att den beskriver den ”bakifrån”, från kväll till morgon. Samtidigt blandas berättelser om de tre brödernas barndom, berättat från Benjamins perspektiv. Man förstår att Benjamin är Alex själv. Hur mycket som är sant är svårt att veta men han skriver både öppet, utlämnande och såna detaljer som är svåra att bara hitta på - man måste nästan ha upplevt dem själv. Boken igenom har jag känslan av att jag vill ringa Soc på pojkarnas föräldrar. Även om pappan beskrivs mer kärleksfullt är det två föräldrar som inte bryr sig om sina barn nämnvärt som målas upp. Och boken igenom beskrivs de komplicerade band som bröderna har till varandra. Brödernas band är ändå starkast. De ställer upp för varandra.