Lisa och Lilly
Bok av Mian Lodalen
Lisa och Lilly smiter hemifrån och möts första gången en varm sommarkväll på en hemlig dans vid Årstaviken. Drygt ett år senare, i september 1911, hittas deras sammanbundna kroppar i Hammarby sjö. Mot en fond av den dynamiska tiden kring förra sekelskiftet, i ett Stockholm som då mer än något annat var kvinnornas, ungdomarnas och arbetarnas stad, följer vi Lisa och Lilly under deras omtumlande sista år i livet.
I denna kärleksroman, baserad på verkliga personer och omfattande research, ger Mian Lodalen upprättelse åt de två unga arbetarkvinnornas magnetiska och förbjudna förälskelse.
"Kärleken ska vara en fest!"
Hur vackert ljuder inte dessa ord och hur ofta tar vi inte detta förhållningssätt till kärleken för givet, i alla fall de flesta av oss. I Mian Lodalens senaste roman är kärleken allt annat än en festlig självklarhet. Här är Lisas och Lillys kärlek inte bara en omöjlighet - den är också straffbar.
Att homosexualitet ansågs kriminellt ända fram till 1944 i Sverige, eller att sjukdomsstämpeln formellt togs bort först 1979, har väl förhoppningsvis inte undgått någon (även om jag av erfarenhet vet att många är vådligt ovetande om detta faktum). Beroende på hur man ser på tid eller historia, kan ett sådant Sverige tyckas långt bort. Ändock löper människor som inte motsvarar heteronormen stor risk att utsättas för både hatbrott och diskriminering, än idag.
Trots att man i begynnelsen av boken vet hur illa det ska sluta, att man en höstdag 1911 ska hitta två sextonåriga flickors kroppar sammanbundna i Hammarby sjö, hoppas man under historiens gång att det ändå ska lösa sig för dem, att de ska få älska varandra fritt, utan samhällets, lagens och andra människors fördömande blickar och ord. Så blir det inte.
Med lika stor dos hopplöshet som berusande hoppfullhet till livet och lusten, virvlar Lisa och Lilly in i varandras liv och kroppar med en intensitet och kärlek som är svår att stå oberörd inför. Lodalen skildrar ett stycke svensk historia som inte bara ter sig problematiskt för homosexuell kärlek, utan även för kvinnor generellt. Detta är en tid innan allmän rösträtt, då både preventivmedel och rätten till sin egen kropp var en utopi för kvinnor. Sådant vi idag tar för självklart har inte många år på nacken. Det är bra att påminna sig om det ibland.
"Om en flicka stod sysslolös fick hon räkna med att bli tilltalad. Ifrågasatt. Tafsad på. De var överallt. Männen som tog sig friheter utan att be om lov." Även om detta ska skildra en tid för över 100 år sedan, tror jag att många kvinnor med mig kan känna igen sig i föregående mening, oavsett om det sker på krogen, på spårvagnen, på gatan, i skolan eller på jobbet. Och det är djupt bekymmersamt.
Hur vackert ljuder inte dessa ord och hur ofta tar vi inte detta förhållningssätt till kärleken för givet, i alla fall de flesta av oss. I Mian Lodalens senaste roman är kärleken allt annat än en festlig självklarhet. Här är Lisas och Lillys kärlek inte bara en omöjlighet - den är också straffbar.
Att homosexualitet ansågs kriminellt ända fram till 1944 i Sverige, eller att sjukdomsstämpeln formellt togs bort först 1979, har väl förhoppningsvis inte undgått någon (även om jag av erfarenhet vet att många är vådligt ovetande om detta faktum). Beroende på hur man ser på tid eller historia, kan ett sådant Sverige tyckas långt bort. Ändock löper människor som inte motsvarar heteronormen stor risk att utsättas för både hatbrott och diskriminering, än idag.
Trots att man i begynnelsen av boken vet hur illa det ska sluta, att man en höstdag 1911 ska hitta två sextonåriga flickors kroppar sammanbundna i Hammarby sjö, hoppas man under historiens gång att det ändå ska lösa sig för dem, att de ska få älska varandra fritt, utan samhällets, lagens och andra människors fördömande blickar och ord. Så blir det inte.
Med lika stor dos hopplöshet som berusande hoppfullhet till livet och lusten, virvlar Lisa och Lilly in i varandras liv och kroppar med en intensitet och kärlek som är svår att stå oberörd inför. Lodalen skildrar ett stycke svensk historia som inte bara ter sig problematiskt för homosexuell kärlek, utan även för kvinnor generellt. Detta är en tid innan allmän rösträtt, då både preventivmedel och rätten till sin egen kropp var en utopi för kvinnor. Sådant vi idag tar för självklart har inte många år på nacken. Det är bra att påminna sig om det ibland.
"Om en flicka stod sysslolös fick hon räkna med att bli tilltalad. Ifrågasatt. Tafsad på. De var överallt. Männen som tog sig friheter utan att be om lov." Även om detta ska skildra en tid för över 100 år sedan, tror jag att många kvinnor med mig kan känna igen sig i föregående mening, oavsett om det sker på krogen, på spårvagnen, på gatan, i skolan eller på jobbet. Och det är djupt bekymmersamt.