Farfar var rasbiolog
Bok av Eva F. Dahlgren
Eva F. Dahlgren har gjort en fascinerande resa i spåren efter sin farfar, professor K V Ossian Dahlgren, som hon såg upp till i sin barndom. Hon visste inte då, att han pläderade för att man skulle bevara den nordiska rasen genom att skaffa många långa och blonda barn. Varför gifte han sig själv med Greta, som var 1,47 lång och hade sydeuropeiskt påbrå? Farfar var rasbiolog är en djupt personlig släktuppgörelse. Ett litterärt reportage och en brinnande passionshistoria som angår oss alla. Vi får följa äktenskapet och de konsekvenser rasteorierna fick för hustrun och för de fyra barnen, som varken blev långa eller blonda. Vi får också en inblick i det akademiska livet i Uppsala och 30- och 40-talens tyskvänlighet. Det genomgående temat - vem är värdefull och vilka har rätt att födas - är lika aktuellt idag som på 30-talet. Eva F. Dahlgren fortsätter sin resa i nutid, till forskarna i dagens gentekniska laboratorier. Hon träffar också genetiska vägledare och människor som bär på anlag för svåra sjukdomar och därför inte får teckna privata försäkringar. Vad kommer våra barnbarn att skriva om oss?
En vän till mig rensade sitt hem på böcker. En kasse med böcker som skulle skänkas till loppis passerade först mig. Därur fiskade jag bland annat Eva F. Dahlgrens bok Farfar var rasbiolog.
Författaren skriver i den här boken om sin farfar Ossian, professor i botanik i Uppsala under 1930- och 1940-talen. Men farfar Ossian var inte bara botanist, han var också rasbiolog. Märkligt nog gifte sig Ossian med en kort kvinna av sydeuropeiskt ursprung. Ossians pläderingar för renrasighet och rasduglighet – hur gick de ihop med Greta och barnen, som varken var/blev långa eller blonda?
Den här boken är förstås en sorts uppgörelse. Barnbarnets bild av farfar som knackar henne i huvudet – hur hårt krockar inte den när barnbarnet som vuxen inser vad farfar har forskat om och haft för åsikter? När jag läser den här boken finner jag emellertid att inte så mycket av den används till att skriva om farfars åsikter. Den beskriver farfar, en i mina ögon otroligt självcentrerad man utan större förmåga till att förstå sin hustru. Henne lämnar han ensam med de fyra barnen långa perioder medan han själv vilar upp sig eller är på forskningsresa. Mycket av deras förhållande skildras genom deras brevväxling under de många och ofta långa perioderna av frånvaro/separation. En icke föraktlig del av breven ägnas åt tarmtömningar med mera.
Nej, bilden av Ossian som jag får är inte nån sympatisk bild. Om hans forskning får jag veta mindre – och ärligt talat är jag rätt glad för det. Bokens andra och tredje delar, där författaren intervjuar nutida forskare av olika slag, men också framträder tydligare själv med egna reflektioner över farfaderns idéer, är mest intressanta.
Mitt omdöme blir medel.
Författaren skriver i den här boken om sin farfar Ossian, professor i botanik i Uppsala under 1930- och 1940-talen. Men farfar Ossian var inte bara botanist, han var också rasbiolog. Märkligt nog gifte sig Ossian med en kort kvinna av sydeuropeiskt ursprung. Ossians pläderingar för renrasighet och rasduglighet – hur gick de ihop med Greta och barnen, som varken var/blev långa eller blonda?
Den här boken är förstås en sorts uppgörelse. Barnbarnets bild av farfar som knackar henne i huvudet – hur hårt krockar inte den när barnbarnet som vuxen inser vad farfar har forskat om och haft för åsikter? När jag läser den här boken finner jag emellertid att inte så mycket av den används till att skriva om farfars åsikter. Den beskriver farfar, en i mina ögon otroligt självcentrerad man utan större förmåga till att förstå sin hustru. Henne lämnar han ensam med de fyra barnen långa perioder medan han själv vilar upp sig eller är på forskningsresa. Mycket av deras förhållande skildras genom deras brevväxling under de många och ofta långa perioderna av frånvaro/separation. En icke föraktlig del av breven ägnas åt tarmtömningar med mera.
Nej, bilden av Ossian som jag får är inte nån sympatisk bild. Om hans forskning får jag veta mindre – och ärligt talat är jag rätt glad för det. Bokens andra och tredje delar, där författaren intervjuar nutida forskare av olika slag, men också framträder tydligare själv med egna reflektioner över farfaderns idéer, är mest intressanta.
Mitt omdöme blir medel.