Alicia Månstjärna
Bok av Nils-Petter Löf
Alicia är allergisk mot solen, det har hon varit så länge som hon kan minnas. Till skillnad mot andra barn kan hon inte vara ute och leka, inte i solen. Men så en dag dyker det upp en herre hemma hos henne. Med sig har han en kista med hennes namn på och historien han berättar omkullkastar Alicias värld.
Känns det här bekant? Ett föräldralöst barn accepteras till en skola för varelser hen inte visste fanns. Innan barnet börjar skolan bor hen hos ett elakt syskon till ena föräldern, som inte accepterar vare sig barnet eller vad föräldern var. Väl på skolan visar det sig att det finns fyra elevhem, varav ett står lite över de andra. I sagda elevhem går det en rikemansunge, som absolut ser sig som förmer än de andra eftersom hans familj funnits länge och aldrig blandats ut med halvblod och han ser ner på de som är halvblod eller som hänger med sådana. Bland lärarna finns det en sträng person som direkt misstänks av huvudkaraktären när det börjar hända skumma saker på skolan, och huvudpersonen gör allt i sin makt för att avslöja för alla andra hur den här läraren är i maskopi med den dåliga sidan. De har lektioner i det mesta, men så finns det också ett spel, en turnering mellan elevhemmen, i en tävlingsgren läsaren aldrig har upplevt innan (hoppas jag, för har ni det, har ni problem).
Ja, det är i stora drag likt Harry Potter-serien, och det tar ett tag för mig att komma förbi det. Speciellt när nya likheter dyker upp lite titt som tätt genom boken. Men ändå fastnar jag i Alicia Månstjärnas öde och jag tycker också att Löf har mycket eget material och idéer som gör att den särskiljer sig från Harry Potter markant.
Persongalleriet är stort, men det är inget ovanligt för en första bok i en serie, där vi måste lära känna karaktärerna från början. Jag tycker om Alicia, och jag tycker också om hennes vänskap med Celina. Något jag gillar med den här boken, om man ska fortsätta att jämföra med Potter, är att det inte är ”människor” som är i fokus här, utan här är det andra magiska varelser som går i skolan tillsammans. Vi träffar både vampyrer, varulvar, älvor, sjöjungfrur och troll, och alla har sin plats på den magiska skolan. Dis Baxter är oerhört obehaglig men ändå på ett trovärdigt och ungdomligt sätt. Han är ju faktiskt fortfarande bara ett barn.
Generellt brukar jag inte alltid vara överens med Löfs berättarstil. Ibland blir den för upprepande och övertydlig för min smak, men där är ju smaken som baken. Jag tycker att berättarstilen har utvecklats sedan första boken jag läser, och det gör mig glad för det är absolut inget fel på Löfs fantasi och hans kärnberättelser är alltid spännande, även om jag då inte alltid håller med språkligt.
Slutet är spännande, och lite oväntat. Det är inte förrän fram emot slutet som jag själv räknar ut hur det ligger till och sådant gillar jag. Det ska bli väldigt spännande att se hur den här serien fortsätter.
Ja, det är i stora drag likt Harry Potter-serien, och det tar ett tag för mig att komma förbi det. Speciellt när nya likheter dyker upp lite titt som tätt genom boken. Men ändå fastnar jag i Alicia Månstjärnas öde och jag tycker också att Löf har mycket eget material och idéer som gör att den särskiljer sig från Harry Potter markant.
Persongalleriet är stort, men det är inget ovanligt för en första bok i en serie, där vi måste lära känna karaktärerna från början. Jag tycker om Alicia, och jag tycker också om hennes vänskap med Celina. Något jag gillar med den här boken, om man ska fortsätta att jämföra med Potter, är att det inte är ”människor” som är i fokus här, utan här är det andra magiska varelser som går i skolan tillsammans. Vi träffar både vampyrer, varulvar, älvor, sjöjungfrur och troll, och alla har sin plats på den magiska skolan. Dis Baxter är oerhört obehaglig men ändå på ett trovärdigt och ungdomligt sätt. Han är ju faktiskt fortfarande bara ett barn.
Generellt brukar jag inte alltid vara överens med Löfs berättarstil. Ibland blir den för upprepande och övertydlig för min smak, men där är ju smaken som baken. Jag tycker att berättarstilen har utvecklats sedan första boken jag läser, och det gör mig glad för det är absolut inget fel på Löfs fantasi och hans kärnberättelser är alltid spännande, även om jag då inte alltid håller med språkligt.
Slutet är spännande, och lite oväntat. Det är inte förrän fram emot slutet som jag själv räknar ut hur det ligger till och sådant gillar jag. Det ska bli väldigt spännande att se hur den här serien fortsätter.