Lisa och Lilly
Bok av Mian Lodalen
Lisa och Lilly smiter hemifrån och möts första gången en varm sommarkväll på en hemlig dans vid Årstaviken. Drygt ett år senare, i september 1911, hittas deras sammanbundna kroppar i Hammarby sjö. Mot en fond av den dynamiska tiden kring förra sekelskiftet, i ett Stockholm som då mer än något annat var kvinnornas, ungdomarnas och arbetarnas stad, följer vi Lisa och Lilly under deras omtumlande sista år i livet.
I denna kärleksroman, baserad på verkliga personer och omfattande research, ger Mian Lodalen upprättelse åt de två unga arbetarkvinnornas magnetiska och förbjudna förälskelse.
På Mosebacke torg i Stockholm står en staty föreställande två unga kvinnor. Den har det högst missvisande namnet systrarna. Kvinnorna som avbildats på statyn hette Lisa och Lilly, de träffades som sextonåringar på en dansbana i Stockholm och blev blixtförälskade. Ett år senare hittades deras sammanbundna kroppar drunknade i Hammarby sjö. Det här är berättelsen om dem.
.
Mian Lodalen har skrivit en gripande kärlekshistoria som jag kommer bära med mig länge. Skildringen av Lisa och Lillys livsöden är hjärtskärande, det är tragiskt att det enda stället där de såg en möjlig framtid tillsammans var i döden.
Lisa och Lilly var för mig en riktig bladvändare, jag blev helt uppslukad av deras berättelse och kunde inte lägga boken ifrån mig. Boken är så välskriven, Lodalen lyckas verkligen förmedla känslor genom sitt språk. Karaktärerna rör sig på känsloregistrets ytterligheter. När de är lyckliga är euforin himlastormande, när de är ledsna befinner de sig på avgrundens botten. Precis så som känslor ofta upplevs i tonåren.
Det är svårt att förstå att den här bokens handling är hämtad från verkligheten, för drygt hundra år sedan, på 1910-talet. På grund av dåtidens syn på samkönad kärlek kunde inte Lisa och Lilly leva sina liv som de ville, och när de gått bort fick de ingen rättvisa. Inte ens deras sista önskan, att begravas i samma kista, infriades. Därför känns det särskilt fint att Mian Lodalen ger deras kärlekshistoria upprättelse, och jag ser fram emot att läsa kommande delar i hennes planerade trilogi.
Jag ger den ⭐️⭐️⭐️⭐️/5 i betyg, dess enda minus var enligt min mening att de historiska inslagen stundtals kunde kännas lite för övertydliga, jag kunde känna mig lite skriven på näsan.
.
Mian Lodalen har skrivit en gripande kärlekshistoria som jag kommer bära med mig länge. Skildringen av Lisa och Lillys livsöden är hjärtskärande, det är tragiskt att det enda stället där de såg en möjlig framtid tillsammans var i döden.
Lisa och Lilly var för mig en riktig bladvändare, jag blev helt uppslukad av deras berättelse och kunde inte lägga boken ifrån mig. Boken är så välskriven, Lodalen lyckas verkligen förmedla känslor genom sitt språk. Karaktärerna rör sig på känsloregistrets ytterligheter. När de är lyckliga är euforin himlastormande, när de är ledsna befinner de sig på avgrundens botten. Precis så som känslor ofta upplevs i tonåren.
Det är svårt att förstå att den här bokens handling är hämtad från verkligheten, för drygt hundra år sedan, på 1910-talet. På grund av dåtidens syn på samkönad kärlek kunde inte Lisa och Lilly leva sina liv som de ville, och när de gått bort fick de ingen rättvisa. Inte ens deras sista önskan, att begravas i samma kista, infriades. Därför känns det särskilt fint att Mian Lodalen ger deras kärlekshistoria upprättelse, och jag ser fram emot att läsa kommande delar i hennes planerade trilogi.
Jag ger den ⭐️⭐️⭐️⭐️/5 i betyg, dess enda minus var enligt min mening att de historiska inslagen stundtals kunde kännas lite för övertydliga, jag kunde känna mig lite skriven på näsan.