Falsksken
Bok av Sara Engström
Efter kriget är det inte mycket kvar i städerna. Någon kontakt mellan olika städer existerar inte längre. Utanför staden Järseles murar är det varelserna som regerar. Det är inte tillåtet att kontakta dem, men de är många som inte följer lagarna. Kerstin och hennes barnbarn tvingas ge sig ut i det okända.
Det första jag måste erkänna, är att jag blev oerhört förvånad över hur mörk Falsksken av Sara Engström är. Mörk och otrevlig men aldrig för läskig, vilket är ett stort plus hos mig, eftersom jag är väldigt lättskrämd.
Det är en dystopisk värld vi kliver in i. En värld där mänskligheten stängts av i städer, enbart skyddade av rågången. Utanför lurar monster och ingen, förutom med tåget som åker fram och tillbaka med förnödenheter och varor, kan ta sig tryggt ut och in ur Järsele. Det är en utsatt värld, minsta lilla oväntade ändring kan få oanade konsekvenser.
Den enda som har kontakt med varelserna utanför är Kerstin, en gammal arkivarie, som använder byteshandel med olika väsen för att kunna se in i framtiden. Men den hon oftast litar på sviker henne och tipsar om en annan som kan hjälpa henne se mer, något som kräver en farlig vandring utanför rågången. Andra omständigheter gör att hon måste ge sig iväg utan att bara tillräckligt förberedd.
Jag gillar kopplingen till den svenska folktron som finns, om man är bekant med den. Den får det att kännas ännu mer ödesmättat och nästan förutbestämt.
Persongalleriet är stort, och det är ibland lite svårt att hänga med på vem som är vem. Att vi dessutom får följa tankarna hos främst fyra olika personer gör att galleriet växer, men samtidigt får vi också ett mer djup i berättelsen och se saker från många olika perspektiv. Det gedigna persongalleriet och den speciella världen som målas upp tar ett tag att komma in i, men när jag väl har koll på vilka alla är och var de håller hus och hänger ihop är jag fast. Jag gillar Kerstin, även om hon visar sig vara väldigt mycket mer mångfasetterad än jag trodde i början. Jag är också väldigt förtjust i Jokk, som även han visar sig ha väldigt många kvaliteter och sidor, och speciellt förtjust är jag i den framtoning mot folktron som Engström har gett honom.
Det är något som jag uppskattar med Falsksken, det händer väldigt mycket oväntat som jag inte ens i mina vildaste fantasier kan räkna ut under läsningens gång. Hela tiden får jag omvärdera vad jag tycker och tänker om de olika personerna för att försöka ligga steget före. Det visar sig att jag aldrig gör det, och det gör att läsningen blir rolig längs vägen, trots det tunga och mörka innehållet. Och det är tur, för det känns faktiskt lite som att man har skarvat lite med marginalerna och radavståndet eller något liknande, det blir lite fullt på sidorna och svårläst innan man har kommit in i det hela.
Språket är annars bra och målande, inget onödigt utsvävande´och passar bra till genren.
Det är en dystopisk värld vi kliver in i. En värld där mänskligheten stängts av i städer, enbart skyddade av rågången. Utanför lurar monster och ingen, förutom med tåget som åker fram och tillbaka med förnödenheter och varor, kan ta sig tryggt ut och in ur Järsele. Det är en utsatt värld, minsta lilla oväntade ändring kan få oanade konsekvenser.
Den enda som har kontakt med varelserna utanför är Kerstin, en gammal arkivarie, som använder byteshandel med olika väsen för att kunna se in i framtiden. Men den hon oftast litar på sviker henne och tipsar om en annan som kan hjälpa henne se mer, något som kräver en farlig vandring utanför rågången. Andra omständigheter gör att hon måste ge sig iväg utan att bara tillräckligt förberedd.
Jag gillar kopplingen till den svenska folktron som finns, om man är bekant med den. Den får det att kännas ännu mer ödesmättat och nästan förutbestämt.
Persongalleriet är stort, och det är ibland lite svårt att hänga med på vem som är vem. Att vi dessutom får följa tankarna hos främst fyra olika personer gör att galleriet växer, men samtidigt får vi också ett mer djup i berättelsen och se saker från många olika perspektiv. Det gedigna persongalleriet och den speciella världen som målas upp tar ett tag att komma in i, men när jag väl har koll på vilka alla är och var de håller hus och hänger ihop är jag fast. Jag gillar Kerstin, även om hon visar sig vara väldigt mycket mer mångfasetterad än jag trodde i början. Jag är också väldigt förtjust i Jokk, som även han visar sig ha väldigt många kvaliteter och sidor, och speciellt förtjust är jag i den framtoning mot folktron som Engström har gett honom.
Det är något som jag uppskattar med Falsksken, det händer väldigt mycket oväntat som jag inte ens i mina vildaste fantasier kan räkna ut under läsningens gång. Hela tiden får jag omvärdera vad jag tycker och tänker om de olika personerna för att försöka ligga steget före. Det visar sig att jag aldrig gör det, och det gör att läsningen blir rolig längs vägen, trots det tunga och mörka innehållet. Och det är tur, för det känns faktiskt lite som att man har skarvat lite med marginalerna och radavståndet eller något liknande, det blir lite fullt på sidorna och svårläst innan man har kommit in i det hela.
Språket är annars bra och målande, inget onödigt utsvävande´och passar bra till genren.