Mitt liv som mobbad
Bok av Wiveca Wendin
Wiveca är en flicka som vill önska sig såsom alla gör, att ha sitt liv ifred. Få vara den man är. Vill ha vänner som respektera en och är omtyckt. Vi får följa hennes skolgång. Att hon har dyslexi gör det inte lättare. När hon blir utsatt för mobbning, inte bara av sina klasskamrater, utan också av lärare och rektor. Misshandel förekommer på skolan och hemma vid av fadern. Tack vare moderns krafttag blev jag inte placerad på en annan skola. Får inget stöd av lärare eller rektor. Med hjälp av familjen överlever hon de svåra åren på skolan. Hon ställer frågorna som alla mobbade ställer sig - Varför just jag? Vad är det för fel på mig, vad har jag gjort för ont emot dom. Kan dom inte se mig som jag är? Kommer hon ur mobbningen och kan lämna det bakom sig, och, få ett rikt liv i framtiden till slut?"
Wiveka växte upp med två bröder, mamma och pappa, där pappan hade spelmissbruk och som slog både barnen och mamman.
Redan i första klass började mobbningen. Både elever och lärare retades, och ingen gjorde något för att stoppa det. Hon fick skuld för allt som hände, och fick höra att lite skoj får man ju tåla.
Varje dag var en kamp. Misshandel och mobbning blev vardag, och Wiveca gråter varje dag när hon kommit hem.
Att hela tiden få höra att man är värdelös, att aldrig få hjälp på lektionerna, att bli utfryst och stå ensam sidan om, skulle knäcka vem som helst.
När Wiveca var 12 år fick hon diagnosen dyslexi.
I varje klass finns 1-2 stycken som har läsproblem.
Ofta blir dessa elever kallade lata och omogna, och att de inte försöker tillräckligt.
Idag mår Wiveca bra. Men det har varit mycket tankar och frågor om varför. Hon har också haft många självmordstankar.
Man blir så arg och ledsen hur speciellt vuxna kan bete sig så här, och låta detta ske. Det är fruktansvärt.
Jag är glad att helvetet är över för Wiveca. Tyvärr är det många som är i det just nu, och de måste vi hjälpa.
Detta är något som det måste pratas om mer i skolan, för det är inte ok att barn ska må dåligt i skolan.
Alla är vi olika och har olika behov. Det måste vi ta hänsyn till.
Redan i första klass började mobbningen. Både elever och lärare retades, och ingen gjorde något för att stoppa det. Hon fick skuld för allt som hände, och fick höra att lite skoj får man ju tåla.
Varje dag var en kamp. Misshandel och mobbning blev vardag, och Wiveca gråter varje dag när hon kommit hem.
Att hela tiden få höra att man är värdelös, att aldrig få hjälp på lektionerna, att bli utfryst och stå ensam sidan om, skulle knäcka vem som helst.
När Wiveca var 12 år fick hon diagnosen dyslexi.
I varje klass finns 1-2 stycken som har läsproblem.
Ofta blir dessa elever kallade lata och omogna, och att de inte försöker tillräckligt.
Idag mår Wiveca bra. Men det har varit mycket tankar och frågor om varför. Hon har också haft många självmordstankar.
Man blir så arg och ledsen hur speciellt vuxna kan bete sig så här, och låta detta ske. Det är fruktansvärt.
Jag är glad att helvetet är över för Wiveca. Tyvärr är det många som är i det just nu, och de måste vi hjälpa.
Detta är något som det måste pratas om mer i skolan, för det är inte ok att barn ska må dåligt i skolan.
Alla är vi olika och har olika behov. Det måste vi ta hänsyn till.