Renoveringsobjekten
Bok av Eli Åhman Owetz
Susanne lämnar både sitt jobb och sitt äktenskap för att bryta ny mark. Hon väljer att starta eget som arkitekt och får ett spännande uppdrag i Roslagen där en konferensanläggning behöver renoveras. Men allteftersom arbetet fortskrider och hon lär känna grannarna i byn börjar hon tveka om uppdraget verkligen är rätt.
Renoveringsobjekten är en fristående bok, men samtidigt finns karaktärer och platser från Åhman Owetz andra böcker med, och utökar känslan av en egen liten verklighet. Som läsare får det mig att må bra, för jag får en inblick i livet hos karaktärer jag läst om förut och saknat mycket.
Susanne är strax över femtio, och ska påbörja att vara frilansarkitekt istället för att arbeta på ett större företag. Hon blir tipsad om ett stort projekt i Grävinge, där den gamla nedlagda skofabriken ska omarbetas enligt ägaren Hans Lindgrens plan. Men när Susanne kommer dit för ett möte visar det sig att den där planen är mycket större, mer krävande och sätter mer av Susannes etik och moral på prov än vad hon ens kunde tänka sig. Det är inte bara skofabriken de vill göra till ett konferenshotell, de vill också riva alla huden längs Fabriksgatan och göra alla som bor där hemlösa. Dessutom vill de ändra så mycket att det gamla fabrikssamhället istället ska bli ett 1600-talsaktigt brukssamhälle. Mot bättre vetande tackar Susanne ja till projektet men vill bo i Grävinge för att kunna göra efterforskningar kring de boende och ifall de är så hopplösa som paret Lindgren hävdar. Och har de någonstans att ta vägen om deras bostäder försvinner?
Jag är minst lika förtjust i den här som jag är Åhman Owetz tidigare böcker. Det här är ren och skär lycka för mig, men det betyder inte att det är en bok där allting går rakt fram utan problem. Karaktärerna har alla sina egna bekymmer och problem och det är mycket vemod genom boken.
Ingegerd är min absolut stora favorit i den här boken, och jag älskar när äldre damer får vara med som viktiga karaktärer i böcker, utan att för den sakens skull vara ”äldre”. Ingegerd vill klara sig själv, och är en frisk fläkt i Susannes liv. De behöver nog varandra lika mycket, de där två. Jag gillar också Susanne, och Conny. Det är svårt att tycka om paret Lindgren (tyvärr, för namnet är det ju inget fel på) men det är inte heller meningen. Klasskillnaden är tydlig rakt igenom boken men samtidigt tycker jag om att Susanne kommer in som ett mellanting. Där står hon med fötterna på båda sidor av staketet och gräset visar sig vara mycket grönare på den sidan hon inte trott.
Länge funderar jag på hur det ska gå, även om jag har mina aningar och förhoppningar. Det blir såklart ingen stor överraskning, men resan dit har flera oväntade vändningar och det gillar jag. Det är en av de stora fördelarna med feelgood för mig, jag vet (ofta) hur slutet kommer se ut men inte riktigt hur eller resan dit.
Eli Åhman Owetz har ett mycket bra språk och en väldigt fin berättarstil. Människorna är i fokus, men omgivningen och miljöerna lämnas inte därhän för det. Allt flyter liksom på och man hänger med utan att vilja sluta läsa. Som tidigare skrivet väver Åhman Owetz också in karaktärer från tidigare böcker, vilket gör att persongalleriet blir lagom stort för den som läst tidigare verk. De viktiga karaktärerna har man koll på väldigt tidigt, och alla skiljer sig åt i sätt och ton så det är inga problem att komma ihåg vem som är vem.
Renoveringsobjekten är en fristående uppföljare av Brevvännerna men även personer från Anna-Lisa-serien dyker upp. Både Grävinge, Örby kommun och Söderberga är påhittade platser men allt känns verkligt och trovärdigt. Jag längtar efter att få se vad Åhman Owetz hittar på för mysigt äventyr härnäst.
Susanne är strax över femtio, och ska påbörja att vara frilansarkitekt istället för att arbeta på ett större företag. Hon blir tipsad om ett stort projekt i Grävinge, där den gamla nedlagda skofabriken ska omarbetas enligt ägaren Hans Lindgrens plan. Men när Susanne kommer dit för ett möte visar det sig att den där planen är mycket större, mer krävande och sätter mer av Susannes etik och moral på prov än vad hon ens kunde tänka sig. Det är inte bara skofabriken de vill göra till ett konferenshotell, de vill också riva alla huden längs Fabriksgatan och göra alla som bor där hemlösa. Dessutom vill de ändra så mycket att det gamla fabrikssamhället istället ska bli ett 1600-talsaktigt brukssamhälle. Mot bättre vetande tackar Susanne ja till projektet men vill bo i Grävinge för att kunna göra efterforskningar kring de boende och ifall de är så hopplösa som paret Lindgren hävdar. Och har de någonstans att ta vägen om deras bostäder försvinner?
Jag är minst lika förtjust i den här som jag är Åhman Owetz tidigare böcker. Det här är ren och skär lycka för mig, men det betyder inte att det är en bok där allting går rakt fram utan problem. Karaktärerna har alla sina egna bekymmer och problem och det är mycket vemod genom boken.
Ingegerd är min absolut stora favorit i den här boken, och jag älskar när äldre damer får vara med som viktiga karaktärer i böcker, utan att för den sakens skull vara ”äldre”. Ingegerd vill klara sig själv, och är en frisk fläkt i Susannes liv. De behöver nog varandra lika mycket, de där två. Jag gillar också Susanne, och Conny. Det är svårt att tycka om paret Lindgren (tyvärr, för namnet är det ju inget fel på) men det är inte heller meningen. Klasskillnaden är tydlig rakt igenom boken men samtidigt tycker jag om att Susanne kommer in som ett mellanting. Där står hon med fötterna på båda sidor av staketet och gräset visar sig vara mycket grönare på den sidan hon inte trott.
Länge funderar jag på hur det ska gå, även om jag har mina aningar och förhoppningar. Det blir såklart ingen stor överraskning, men resan dit har flera oväntade vändningar och det gillar jag. Det är en av de stora fördelarna med feelgood för mig, jag vet (ofta) hur slutet kommer se ut men inte riktigt hur eller resan dit.
Eli Åhman Owetz har ett mycket bra språk och en väldigt fin berättarstil. Människorna är i fokus, men omgivningen och miljöerna lämnas inte därhän för det. Allt flyter liksom på och man hänger med utan att vilja sluta läsa. Som tidigare skrivet väver Åhman Owetz också in karaktärer från tidigare böcker, vilket gör att persongalleriet blir lagom stort för den som läst tidigare verk. De viktiga karaktärerna har man koll på väldigt tidigt, och alla skiljer sig åt i sätt och ton så det är inga problem att komma ihåg vem som är vem.
Renoveringsobjekten är en fristående uppföljare av Brevvännerna men även personer från Anna-Lisa-serien dyker upp. Både Grävinge, Örby kommun och Söderberga är påhittade platser men allt känns verkligt och trovärdigt. Jag längtar efter att få se vad Åhman Owetz hittar på för mysigt äventyr härnäst.