Testamente
Bok av Nina Wähä
Annie har blivit gravid och motvilligt åker hon till platsen som hon växte upp på, en bondgård i Tornedalen. Platsen väcker minnen hos Annie, en familj med fjorton barn som inte kom överens. Platsen får Annie att fundera om man är ansvarig för sin familjs synder och om man kan förändra historien?.
Jag har, sedan jag började studera litteraturvetenskap, haft svårt att njuta av läsupplevelsen - inte läst för läsandets skull utan läst för att ha läst ut. Jag har varit motiverad av att ha boken bakom mig istället för att uppskatta läsakten.
Och så var det i början av Testamente också. Jag irriterade mig på allt svammel och onödiga sidospår, tyckte att författaren bara borde fokusera på att berätta huvudhistorien. Men någonstans i mitten bestämde jag mig för att prova lyssna på inläsningen av författaren själv (jag knappt lyssnat på ljudböcker förut) och jag blev golvad. Det som varit svammel blev plötsligt vackert och alla sidospår blev bland det mest intressanta. Jag fick en helt annan röst till boken än min egna torra pluggröst i huvudet. Och plötsligt njöt jag både av att lyssna på och läsa denna underbara historia och familjeskildring.
Testamente har djupa karaktärer, spännande livsskildringar, härligt och eget språk, och lagom tempo. När jag precis hade läst ut den var jag dock missnöjd med slutet, jag var inte helt tillfredsställd och kände att berättelsen inte var riktigt klar. Men så här i efterhand har jag insett att det bara var den där saknande känslan efter en riktigt bra bok, känslan av att vilja fortsätta läsa trots att orden tagit slut.
Är så tacksam för den här boken som mer eller mindre gett mig min läslust tillbaka. Wow säger jag bara.
Och så var det i början av Testamente också. Jag irriterade mig på allt svammel och onödiga sidospår, tyckte att författaren bara borde fokusera på att berätta huvudhistorien. Men någonstans i mitten bestämde jag mig för att prova lyssna på inläsningen av författaren själv (jag knappt lyssnat på ljudböcker förut) och jag blev golvad. Det som varit svammel blev plötsligt vackert och alla sidospår blev bland det mest intressanta. Jag fick en helt annan röst till boken än min egna torra pluggröst i huvudet. Och plötsligt njöt jag både av att lyssna på och läsa denna underbara historia och familjeskildring.
Testamente har djupa karaktärer, spännande livsskildringar, härligt och eget språk, och lagom tempo. När jag precis hade läst ut den var jag dock missnöjd med slutet, jag var inte helt tillfredsställd och kände att berättelsen inte var riktigt klar. Men så här i efterhand har jag insett att det bara var den där saknande känslan efter en riktigt bra bok, känslan av att vilja fortsätta läsa trots att orden tagit slut.
Är så tacksam för den här boken som mer eller mindre gett mig min läslust tillbaka. Wow säger jag bara.