Sverigevänner
Bok av Arash Sanari
Sverigevänner av Arash Sanari handlar hur hans familj gjorde allt för att anpassa sig till det svenska samhället. Familjen kom till Sverige från Iran i mitten av 80-talet och hans pappa ser till att barnen äter lördagsgodis, åker på skidsemester och utför alla tänkbara sporter. Allt detta för att bli så svenska som möjligt.
Vilken bok vi har här. Så full av värme, så full av sorg, så full av välmening, så full av orättvisa.
Under läsandets gång får jag mig både en och två tankeställare och en hel del skratt. Skratt, som kanske bara är för mig som slipper de orättvisor, de plågor som undslipper att vara främlingar i våra egna hem.
Författaren har valt att börja varje kapitel med utdrag ur faderns dagbok som skrevs under de första åren i Sverige under det glada 80-talet. Just då när familjen kommit från Iran till Sverige. Där i faderns dagbok finns så mycket klokhet, så mycket värt att uppmärksamma och så mycket tänkvärt att jag knappt vet var jag bör börja någonstans. Jag vill ha mer av detta. Kan inte läsa mig mätt. Sedan kommer författarens egna tankar och upplevelser. Hur är det att växa upp i ett land som från början inte var det du föddes i? Ett land där du som barn kanske komme hitta din plats, men dina föräldrar inte lika lätt kommer finna sin. Hur är det att alltid sticka ut, vara den andre att behöva förstå, tolka, lära om. I ett land de faktiskt inte önskat. Vem vill fly och varför förväntar vi oss i mottagande landet tacksamhet för att de fått lämna allt för att tvingas till vårt land? Någon som vill byta? Nej, jag trodde inte det.
Där under den fina ytan, det välmenade samhället finns de riktigt fula fördomarna. De som hela tiden utgår från att författaren skulle vara en sämre person eftersom han ser ut som han gör. Utblandat med välmenande men dumma och fördomsfulla frågor blir livet tuffare än nödvändigt. En del av livet jag själv slipper, och ärligt, knappt kan sätta mig in i. Herregud dessa orättvisor.
Under läsandets gång får jag mig både en och två tankeställare och en hel del skratt. Skratt, som kanske bara är för mig som slipper de orättvisor, de plågor som undslipper att vara främlingar i våra egna hem.
Författaren har valt att börja varje kapitel med utdrag ur faderns dagbok som skrevs under de första åren i Sverige under det glada 80-talet. Just då när familjen kommit från Iran till Sverige. Där i faderns dagbok finns så mycket klokhet, så mycket värt att uppmärksamma och så mycket tänkvärt att jag knappt vet var jag bör börja någonstans. Jag vill ha mer av detta. Kan inte läsa mig mätt. Sedan kommer författarens egna tankar och upplevelser. Hur är det att växa upp i ett land som från början inte var det du föddes i? Ett land där du som barn kanske komme hitta din plats, men dina föräldrar inte lika lätt kommer finna sin. Hur är det att alltid sticka ut, vara den andre att behöva förstå, tolka, lära om. I ett land de faktiskt inte önskat. Vem vill fly och varför förväntar vi oss i mottagande landet tacksamhet för att de fått lämna allt för att tvingas till vårt land? Någon som vill byta? Nej, jag trodde inte det.
Där under den fina ytan, det välmenade samhället finns de riktigt fula fördomarna. De som hela tiden utgår från att författaren skulle vara en sämre person eftersom han ser ut som han gör. Utblandat med välmenande men dumma och fördomsfulla frågor blir livet tuffare än nödvändigt. En del av livet jag själv slipper, och ärligt, knappt kan sätta mig in i. Herregud dessa orättvisor.