Eldätaren
Bok av Kristian Lundberg
Limhamnsfältet, strax utanför det exklusiva bostadsområde som fortfarande går under namnet Bo01 - även om det korrekta namnet är Västra hamnen. Det är här, en tidig morgon med tät dimma, som den första döda kroppen hittas.
Kristian Lundbergs hårdkokta och annorlunda roman Eldätaren utspelar sig i ett samtida Malmö. Det är en stad som uppenbarligen håller på att krackelera - från insidan och utsidan - och där den alkoholiserade f.d. kriminalutredaren, numera hittegodsexpeditören Nils Forsberg långsamt stiger i graderna, tills han, förvånande nog - är den som leder utredningen. Forsberg är nykter. Han försöker göra vad han kan.
Eldätaren är en poetisk kriminalroman - men absolut ingen deckare. Det är en roman om ett brott i samma anda som när Sjöwall/Wahlöö skrev under den devisen. Det viktiga är inte vem som höll i det eventuella vapnet, körde den eventuella bilen bort därifrån eller röjde undan de eventuella bevisen - utan hur det alls kunde ske.
Det första vi får se av brotten är liken av fyra barn på Limhamnsfältet i Malmö. Hur hamnade de där? Varför hamnade de där? Är det någon som saknar dem, någon mer som bryr sig än de poliser som är anställda för att bry sig?
Den som står i centrum för arbetet med att lösa alla gåtor är Nils Forsberg, nykter alkoholist som lyfts upp från den hittegodsexpeditörstjänst hans synder har förpassat honom till. Han får en ny chans i livet och karriären - inte av egen förtjänst, utan av nåd. Men så är det väl i och för sig med det mesta vi människor uppnår - inte bara i litteraturens värld?
Till sin hjälp har han sin gedigna erfarenhet, sina kollegor inom kåren, sina vänner och bekanta långt utanför den samt sin ganska nyvunna katolska tro. Att vandra vid hans sida ett tag är inspirerande och tankeväckande. Det tar ett par kapitel att vänja sig vid det poetiska tilltalet, men det är det väl värt. När jag nu läst ut boken inser jag att jag inte hade velat ha historien berättad på något annat sätt.
Det första vi får se av brotten är liken av fyra barn på Limhamnsfältet i Malmö. Hur hamnade de där? Varför hamnade de där? Är det någon som saknar dem, någon mer som bryr sig än de poliser som är anställda för att bry sig?
Den som står i centrum för arbetet med att lösa alla gåtor är Nils Forsberg, nykter alkoholist som lyfts upp från den hittegodsexpeditörstjänst hans synder har förpassat honom till. Han får en ny chans i livet och karriären - inte av egen förtjänst, utan av nåd. Men så är det väl i och för sig med det mesta vi människor uppnår - inte bara i litteraturens värld?
Till sin hjälp har han sin gedigna erfarenhet, sina kollegor inom kåren, sina vänner och bekanta långt utanför den samt sin ganska nyvunna katolska tro. Att vandra vid hans sida ett tag är inspirerande och tankeväckande. Det tar ett par kapitel att vänja sig vid det poetiska tilltalet, men det är det väl värt. När jag nu läst ut boken inser jag att jag inte hade velat ha historien berättad på något annat sätt.