Mercurium
Bok av Ann Rosman
Detta är en sann berättelse om Metta Fock. År 1806 anklagas hon för giftmord och tas till Carlstens fästning på Marstrand. År 2011 anordnas en stor maskerad på fästningen. Gästerna tillhör den svenska societeten och stämningen är till en början god, men innan kvällen är över har två av gästerna dött. Kriminalkommissarie Karin Adler får i uppdrag att ta reda på om mördaren finns bland gästerna.
Det var av en händelse jag upptäckte Ann Rosmans böcker – och föll för dem direkt! Visst påminner de om Camilla Läckbergs i det att de innehåller parallella berättelser varav en del är historisk. Men faktum är att Ann Rosmans böcker är bättre. Mercurium är den fjärde delen om polisen Karin Adler.
De två berättelserna i den här boken är dels den från 1800-talets början om Metta Fock Ridderbielke, som döms att sitta på Carlstens fästning för mord på sin man och två av sina barn, dels en nutida historia om en maskerad där plötsligt två personer mister livet. Berättelserna hänger förstås ihop, men personligen tycker jag att den historiska delen av Mercurium är den bästa. Den fullkomligt slukar jag, medan den nutida delen känns lite som om den är ditlagd bara för att. För att vadå? Jag följer med spänning fru Mettas liv och hur hon isoleras, inte ens får skriva, men ändå finner på ett sätt att skapa ord. Berättelsen om Ekebladarna känns… lite annorlunda. Det är som om författaren inte riktigt har lagt nån värme i den, den blir… rätt platt.
Mitt omdöme blir högt, men det som inte ger boken full poäng är just den nutida delen som känns… trist, bara.
De två berättelserna i den här boken är dels den från 1800-talets början om Metta Fock Ridderbielke, som döms att sitta på Carlstens fästning för mord på sin man och två av sina barn, dels en nutida historia om en maskerad där plötsligt två personer mister livet. Berättelserna hänger förstås ihop, men personligen tycker jag att den historiska delen av Mercurium är den bästa. Den fullkomligt slukar jag, medan den nutida delen känns lite som om den är ditlagd bara för att. För att vadå? Jag följer med spänning fru Mettas liv och hur hon isoleras, inte ens får skriva, men ändå finner på ett sätt att skapa ord. Berättelsen om Ekebladarna känns… lite annorlunda. Det är som om författaren inte riktigt har lagt nån värme i den, den blir… rätt platt.
Mitt omdöme blir högt, men det som inte ger boken full poäng är just den nutida delen som känns… trist, bara.