Betonghjärta
Bok av Emma Simu
"Kärnvapen har utplånat allt det liv som en gång varit en självklar del i vad som kallades världen från förr. Inga fåglar flyger, inga djur betar på ängarna och de sedan länge uppbrända skogarna. Nu finns det bara död och mutationer kvar. Det är inte bara djuren som har fallit offer för resterna av kärnvapenkriget. Även människor har blivit påverkade och vandrar nu som levande döda."
Yttila är patrullsoldat på militärbasen. Tillsammans med sina kamrater patrullerar han staden och utplånar allt som hotar hangaren - en fristad för människor som överlevt kärnvapenkriget.
Han accepterar sitt öde som marionettedocka, men allt förändras när han hittar en sårad fiendesoldat och bestämmer sig för att rädda honom. När det visar sig att främlingen är betydelsefull för fiendestyrkorna blir Yttila tvungen att gå emot direkta order för att försöka få ut honom - med livet som insats.
Betonghjärta är lättläst spänning om en värld förstörd av kärnvapen. Handlingen berättas från Yttilas perspektiv, med hans tankar och observationer. Trots det fastnar jag aldrig riktigt för karaktären och de sparsamma miljöbeskrivningarna drar inte in mig i världen.
I denna dystopiska framtid finns så mycket intressant (och ibland ologiskt) att jag hade velat veta mer. Kanske ur fler perspektiv. Kanske i en uppföljare?
Det bästa med Betonghjärta är Emmas sätt att skildra relationer och den starka känslan av tillhörighet, eller att inte höra till alls.
Jag tycker också om hur hon ger utrymme till och porträtterar ett toxiskt förhållande på ett naturligt och trovärdigt sätt. I olika nyanser så som det ofta är, utan att det för den sakens skull förskönas.
I denna dystopiska framtid finns så mycket intressant (och ibland ologiskt) att jag hade velat veta mer. Kanske ur fler perspektiv. Kanske i en uppföljare?
Det bästa med Betonghjärta är Emmas sätt att skildra relationer och den starka känslan av tillhörighet, eller att inte höra till alls.
Jag tycker också om hur hon ger utrymme till och porträtterar ett toxiskt förhållande på ett naturligt och trovärdigt sätt. I olika nyanser så som det ofta är, utan att det för den sakens skull förskönas.