Vägen

Vägen av Cormac McCarthy visade sig vara en helt fantastisk läsupplevelse. Det är lätt att förstå varför den vunnit Pulitzerpriset. I en mörk postapokalyptisk framtid vandrar en far och son vägen fram, hungriga och frusna, på gränsen mellan liv och död. Vad som har hänt med världen får läsaren själv pussla ihop av de ledtrådar man samlar på sig under läsningens gång. Landskapet är sönderbränt och luften fylld av aska. Det finns nästan inga människor och i stort sett ingen mat. Ingenting växer, klimatet är mycket kallt och solen skiner knappt. Far och son är ständigt på sin vakt, rädda för vad de kan möta på vägen. Att inte genast få en förklaring till vad som hänt och hur världen egentligen ser ut håller intresset vid liv. Genom subtila detaljer och hintar klarnar långsamt bilden både av det förflutna och av berättelsens nutid. Boken är otroligt välskriven med både språk, ton och stämning som jag gillar. Miljöbeskrivningarna i synnerhet men också språket i allmänhet är kort och koncist. Genom få ord och meningar förmedlas mycket. Innehållet blir kärnfullt och jag ser allt tydligt framför mig. Jag uppskattar att fokus ligger inzoomat på endast två individer och deras kamp för överlevnad, snarare än på att skildra hela den postapokalyptiska världen. I den här genren hamnar ibland världsbygget och det nya samhället i för stort fokus och karaktärerna blir som en följd av det platta eller ointressanta. Här är det relationen mellan två människor och deras hopplösa situation som blir det centrala. Ensamma, utlämnade till varandra, ingår de inte i något större sammanhang och världen runt omkring dem hamnar i bakgrunden. Deras individuella öde är gripande, där med inte sagt att världen runt omkring dem är ointressant. Inledningsvis är tempot långsamt och blir som en parallell till far och sons långsamma vandring framåt längs vägen. Så plötsligt höjs tempot och spänningen ökar. Efter ett antal sidor på helspänn lugnar tempot ner sig igen och faller tillbaka till sin ursprungstakt. Dessa kortvariga tempoökningar sker några gånger boken igenom och blir väldigt effektfulla. Tematiskt är det är en stark berättelse om hur långt desperation och överlevnadsinstinkt kan driva en människa och om vad som driver oss att kämpa vidare när allt hopp egentligen är ute. Far och son har inget hopp om att deras situation ska förbättras. Världen är döende och själva är de inte långt från döden heller. Resten av livet breder ut sig framför dem precis som vägen, en oändlig sträcka av samma lidande, mödor och svält som de redan upplever. Vad är meningen med att leva vidare i en sådan värld? Vad är lycka, att leva eller att slippa leva? Att behöva överväga att döda sitt eget barn, eftersom det finns värre öden är en tanke som blir svår att värja sig mot. Likaså tanken på att lämna sitt barn ensam i en farlig värld med minimala chanser att överleva. Det här är en mörk berättelse, djupt gripande och bitvis brutalt obehaglig. Människan visar sig från sin allra värsta, nästan otänkbart hemska, sida. Men människan visar sig också från sin bästa sida, en sid som vågar känna hopp och kärlek mot alla odds. Kontrasterna är enorma, och därför också slående. ”Ett skoningslöst mästerverk” står det på framsidan av min upplaga. Jag kan bara hålla med.