Den blå safiren
Bok av Kai Bruno
När Jarl tar sitt liv vaknar han upp i en limbovärld, tom på minnen. För att inte försvinna i intet ger han sig iväg, in i en värld där inget går att lita på. Han kommer till märkliga platser som förvandlas när händelser från livet plötsligt gör sig påminda. De flesta är obehagliga och Jarl värjer sig. Det som drev honom till självmordet blir allt tydligare. Längtan efter en tillvaro i harmoni blir stark. Han vill inte befinna sig i en värld av rädsla, där han försvarar sig mot oväntade hugg inuti. Men minnena kommer oåterkalleligt.
DEN Blå SAFIREN är en gripande och spännande skildring av ett livsöde.
2,5/5
Den blå safiren av Kai Bruno är andra delen i en trilogi som går att läsa fristående och den första boken jag läser både i serien och av författaren. Det kan hända att jag hade fått en bättre bakgrund om jag hade läst första delen innan, men jag tycker också att den fungerar bra att läsa som en fristående.
Jag är lite kluven och har svårt att formulera någon sammanhängande recension av bokens innehåll. Vi får följa Jarl på två sätt – i limbovärlden och genom hans minnen, och själva minnesdelen tycker jag är bra, gripande och ger en bra förståelse till varför Jarl hoppar ut genom ett fönster på sjunde våningen men samtidigt är limbovärlden och vad den hanterar väldigt … flummig, i brist på bättre ordval, och där får jag svårt att känna mig engagerad. Fram emot slutet blir vad som händer Jarl alldeles otroligt icke-trovärdigt och då blir jag inte vänligare inställd till limbovärlden. Så det är en kluven recension, mycket som är bra och gripande, men samtidigt en hel del som jag hade klarat mig utan. Jag tror till viss del att det beror på att det inte är en fantasybok rakt igenom, utan att bara delar av det blir fantasy, samtidigt som det andra är en väldigt mörk och realistisk livsskildring som snurrar till det lite för mig.
Det är en kort bok och den är lättläst, språket är svävande och ibland lite åt det poetiska hållet. Innehållet är väldigt mörk, och där tjänar jag som läsare på att den är ganska tunn. Det betyder att jag orkar läsa om det som är jobbigt utan att behöva pausa någon längre stund. Men det är absolut ingen må-bra-bok. Bruno ska ha en eloge för att han inte tvekar att ta upp mycket jobbiga ämnen och gör det på ett väldigt bra sätt i minnenas värld. Här får vi läsa om mobbning, alkoholism, vuxna som beter sig som riktiga monster och då psykisk ohälsa men samtidigt en oändlig kärlek från en förälder som försöker göra allt hon kan gentemot sitt barn.
Den blå safiren av Kai Bruno är andra delen i en trilogi som går att läsa fristående och den första boken jag läser både i serien och av författaren. Det kan hända att jag hade fått en bättre bakgrund om jag hade läst första delen innan, men jag tycker också att den fungerar bra att läsa som en fristående.
Jag är lite kluven och har svårt att formulera någon sammanhängande recension av bokens innehåll. Vi får följa Jarl på två sätt – i limbovärlden och genom hans minnen, och själva minnesdelen tycker jag är bra, gripande och ger en bra förståelse till varför Jarl hoppar ut genom ett fönster på sjunde våningen men samtidigt är limbovärlden och vad den hanterar väldigt … flummig, i brist på bättre ordval, och där får jag svårt att känna mig engagerad. Fram emot slutet blir vad som händer Jarl alldeles otroligt icke-trovärdigt och då blir jag inte vänligare inställd till limbovärlden. Så det är en kluven recension, mycket som är bra och gripande, men samtidigt en hel del som jag hade klarat mig utan. Jag tror till viss del att det beror på att det inte är en fantasybok rakt igenom, utan att bara delar av det blir fantasy, samtidigt som det andra är en väldigt mörk och realistisk livsskildring som snurrar till det lite för mig.
Det är en kort bok och den är lättläst, språket är svävande och ibland lite åt det poetiska hållet. Innehållet är väldigt mörk, och där tjänar jag som läsare på att den är ganska tunn. Det betyder att jag orkar läsa om det som är jobbigt utan att behöva pausa någon längre stund. Men det är absolut ingen må-bra-bok. Bruno ska ha en eloge för att han inte tvekar att ta upp mycket jobbiga ämnen och gör det på ett väldigt bra sätt i minnenas värld. Här får vi läsa om mobbning, alkoholism, vuxna som beter sig som riktiga monster och då psykisk ohälsa men samtidigt en oändlig kärlek från en förälder som försöker göra allt hon kan gentemot sitt barn.