Hjärtlinjer
The Vanishing Half
Bok av Brit Bennett
Som tonåringar rymmer tvillingsystrarna Desiree och Stella Vignes till New Orleans. Där inser Stella för första gången att hennes hud är så ljus att andra människor kan ta henne för vit. Så snart hon upptäckt kraften i den förklädnaden finns ingen återvändo.
Tjugo år senare lär två unga kvinnor känna varandra i 80-talets Los Angeles. På ytan har de inte mycket gemensamt, men de delar samma rötter.
Det här är vad jag skulle kalla en helgjuten roman. Allt är så otroligt snyggt förpackat och berättat. Det språkliga är som mjukt smör, perfekt utbrett på ett perfekt nybakat bröd. Intrigen är allmänmänsklig och spännande, men utan att vara rafflande. Historien är ganska vanlig, livet lunkar på, men formuleras med en stor skärpa och finess.
Romanen handlar om två systrar, tillika tvillingar, som lämnar sin lilla hemstad i tonåren för att skapa sig ett liv någon annanstans. Kort därefter lämnar den ena systern den andra, även här utan förvarning eller förklaring och resten av livet blir därmed ett evigt sökande efter identitet, men också ett gömmande av detsamma. Man skulle kunna säga att bokens huvudfråga är: kan man undfly sin historia, eller kommer sanningen till slut alltid fram, oavsett hur ihärdigt man försöker förtränga den?
Dessutom cirkulerar romanen kring den filosofiska frågan: vad handlar livet egentligen om? Handlar det om att HITTA sig själv eller handlar livet om att SKAPA den person man vill vara? Jag har nog aldrig riktigt sett på identitet och sökande på det viset, men synsättet intresserar mig.
Boken ställer också relevanta frågor kring hudfärg. Kan vithet konstrueras, alltså kan man bestämma sig för att vara vit och så är man det? Är uppfattningen kring vithet något som bestäms av tid, rum och normer, något som skiftar beroende på vilka andra människor som finns i ens närhet?
Jag gillade verkligen den här romanen, men finner det besvärande att n-ordet används så frekvent och i mitt tycke, utan synbar relevans. Det nyttjas inte för att ge en specifik effekt eller sätta fingret på något, utan slängs ut lite här å var. Och det känns bara väldigt fel.
Romanen handlar om två systrar, tillika tvillingar, som lämnar sin lilla hemstad i tonåren för att skapa sig ett liv någon annanstans. Kort därefter lämnar den ena systern den andra, även här utan förvarning eller förklaring och resten av livet blir därmed ett evigt sökande efter identitet, men också ett gömmande av detsamma. Man skulle kunna säga att bokens huvudfråga är: kan man undfly sin historia, eller kommer sanningen till slut alltid fram, oavsett hur ihärdigt man försöker förtränga den?
Dessutom cirkulerar romanen kring den filosofiska frågan: vad handlar livet egentligen om? Handlar det om att HITTA sig själv eller handlar livet om att SKAPA den person man vill vara? Jag har nog aldrig riktigt sett på identitet och sökande på det viset, men synsättet intresserar mig.
Boken ställer också relevanta frågor kring hudfärg. Kan vithet konstrueras, alltså kan man bestämma sig för att vara vit och så är man det? Är uppfattningen kring vithet något som bestäms av tid, rum och normer, något som skiftar beroende på vilka andra människor som finns i ens närhet?
Jag gillade verkligen den här romanen, men finner det besvärande att n-ordet används så frekvent och i mitt tycke, utan synbar relevans. Det nyttjas inte för att ge en specifik effekt eller sätta fingret på något, utan slängs ut lite här å var. Och det känns bara väldigt fel.