Käre Edward
Dear Edward
Bok av Ann Napolitano
En sommarmorgon lyfter ett flygplan från New York till Los Angeles. Det är 191 passagerare ombord, bland dem en ung kvinna som tar ett graviditetstest på flygplanets toalett, en Wall Street-miljonär som flirtar med flygvärdinnan, en skadad soldat som återvänder från Afghanistan och två föräldrar som flyttar över landet med sina söner. När planet kraschar på ett fält i Colorado är den yngste av dessa pojkar, 12-årige Edward Adler, den enda som överlever.
Edward kämpar för att förstå meningen med sin överlevnad och för att hitta en plats i världen utan sin familj. I det nya hemmet hos mostern och hennes man är den enda trösten vänskapen med flickan i huset bredvid, Shay. Tillsammans gör Edward och Shay en häpnadsväckande upptäckt: gömda i familjens garage finns säckar med brev från släktingar till de andra passagerarna, adresserade till Edward.
Eftersom Edward växer upp i skuggan av barndomens plötsliga tragedi tvingas han konfrontera några av livets mest djupgående frågor: Hur gör vi det mesta av den tid vi får? Och vad betyder det att inte bara överleva, utan att verkligen leva?
Det tog några kapitel för mig att komma in i den här historien, men när jag väl gjorde det tyckte jag så mycket om den. Det Edward är med om är förmodligen de flestas mardröm, men jag tycker att författaren sätt att beskriva Edwards situation och handlingar efter olyckan kändes rimliga och äkta.
Jag gillar Edward som karaktär även om jag kände en viss distans till honom. Jag gillar verkligen hur hans relation med hans moster, hennes man och med Shay långsamt byggs upp och även hur hans tidigare relation med sin bror skildrades. Flera av de konversationer som tog plats i boken var väldigt fina, kändes äkta och till viss del hjärtskärande.
Intensiteten i boken ökade verkligen framåt slutet och jag fick verkligen en klump i magen när boken kom närmare och närmare slutet av resan och kraschen. Så bra skildrat av Napolitano! Tycker generellt att sluter var väldigt fint och snällt.
Jag gillar Edward som karaktär även om jag kände en viss distans till honom. Jag gillar verkligen hur hans relation med hans moster, hennes man och med Shay långsamt byggs upp och även hur hans tidigare relation med sin bror skildrades. Flera av de konversationer som tog plats i boken var väldigt fina, kändes äkta och till viss del hjärtskärande.
Intensiteten i boken ökade verkligen framåt slutet och jag fick verkligen en klump i magen när boken kom närmare och närmare slutet av resan och kraschen. Så bra skildrat av Napolitano! Tycker generellt att sluter var väldigt fint och snällt.